Nu när barnet somnat i sitt rum är det dags för hennes föräldrar att radera alla spår av hennes existens i resten av huset. Detta för att hon ska kunna påbörja nästa dag med ett oskrivet blad, en tom canvas att fylla med liv och mening. De gör det varje kväll, som en ritual. Låter stöket ackumuleras och tar allt på en gång istället för att plocka lite då och då under dagen. Efter många långa år av konflikter både dem emellan och med barnet har de kommit fram till att detta är det smartaste sättet att spara energi och upprätthålla en någorlunda dräglig levnadssituation.

De börjar i varsin ände, han i köket på nedervåningen och hon i badrummet på övervåningen. Han torkar syltfläckar från matbordet, sopar golvet rent från kalaspuffar och brödsmulor, sätter upp dagens teckningar på kylskåpet och slänger gårdagens i brännbart. Hon fiskar badankor och tvättsvampar ur badkaret, hänger blöta handdukar och strumpor på tork, ställer i ordning röran i badrumsskåpet som uppstod när barnet lekte beauty tutorial på morgonkvisten. Torkar tandkrämsfläckar från spegeln och lämnar badrummet. På vägen till vardagsrummet passerar hon storasysterns stängda dörr, tacksam över att inte behöva städa efter henne också. Hon spenderar i regel dagarna i sängen med sin mobil så mängden stök hon ger upphov till är nära nog noll.

Det har såklart med åldersskillnaden att göra. Sexåringar och tolvåringar beter sig inte likadant, men hur olika kan två syskon egentligen bli innan det slutar vara normalt? De är ju som natt och dag, dristar sig mamman att tänka medan hon blir stående framför soffbordsdjungeln utan att veta var hon ska börja ta tag i den röran. Hon minns ju inte exakt var alla blommorna stod till att börja med, och dessutom kan hon omöjligt ignorera det faktum att de behöver vattnas. Nu när de är samlade sådär på ett ställe och förutsättningarna för vattning är optimala. Med en suck går hon för att fylla på vattenkannan. Under tiden återupptar hon tankespåret om syskonen.

Som natt och dag. Visst, alla sexåringar är väl mer eller mindre röriga av sig, men mamman kan inte minnas att hon behövde handskas med denna absurda mängd stök varenda dag när storasystern var i lillasysterns ålder. Storasystern hade inte alls samma tendens att dra från rum till rum och ställa till en massa oreda. Såvitt mamman kan minnas var hon mest utomhus. Lekte med grannens hund, hoppade studsmatta på somrarna och byggde snögrottor på vintrarna. När hon kom in torkade hon av skorna på dörrmattan och ställde dem i skohyllan där de skulle vara. Mamman försöker verkligen gräva i minnet efter städkvällar som denna men de finns bara inte där.

Å andra sidan är ju minnen svekfulla till sin natur. Kanske är det inte barnen utan mamman själv som är annorlunda. Kanske är hon bara oändligt mycket äldre och tröttare nu än hon var då, vilket får dagens stök att verka värre än det är. Får henne att glömma gårdagens, eftersom det kändes så obetydligt just då. Då när ryggen ännu inte hade börjat värka så väldigt illa, och påsarna under ögonen fortfarande gick att sminka bort.

Det är en fullt rimlig förklaring, men mamman kan ändå inte låta bli att oroa sig. Så som mammor ofta gör. Tänk om det är något fel på lillasystern? Tänk om stöket är hennes sätt att uttrycka någon sorts djupliggande ångest som hon är för liten för att sätta ord på? Eller tänk om det är tvärt om, att det är hon som är normal och storasystern som är onormal? Onormalt sansad, på gränsen till känslokall. Kanske bär hon bara upp en fasad av stabilitet fast hon i själva verket mår kasst, därför att hennes lillasyster tar upp all plats i huset.

Så börjar mamman mentalt gå igenom alla psykiatriska diagnoser hon känner till, medan hon övervattnar blommorna så det bildas små pölar på soffbordet. Sedan applicerar hon diagnoserna antingen på den ena eller den andra av systrarna, en i taget. Tills hon övertygat sig själv om att båda är dömda att leva i misär. Att hon är världens sämsta mamma som inte insett det förrän nu. Sedan försöker hon ställa tillbaka blommorna där de ska vara, men märker snabbt att det känns fel. Så hon byter plats på dem några gånger under tiden som hon funderar på hur hon ska få bukt med sina döttrars psykiska ohälsa. Vilka ska hon prata med först, vården eller skolan?

”Hur är det?”

Mamman stannar upp med en begonia i ena handen och en fikus i den andra, vänder sig om och där står pappan. Rufsig och stubbig, iklädd mjukisbyxor, ätandes på ett äpple. Hans ansikte bär ett uttryck av blandat lugn och omtanke. Och så ett litet, litet spår av nöje. Som om åsynen av henne roar honom på något sätt. Det gör henne irriterad, och trots att känslan är jobbig så välkomnar hon den, eftersom den tränger undan den totala paniken som hon nyss gått omkring med.

”Det är bra, vadå då?”

”Du verkar lite stressad.”

”Det är jag väl jämt.”

”Precis.”

Hon skrattar till, utan att veta varifrån skrattet kommer. Det finns inget roligt i det här. Plötsligt vill hon bara fly från alltihop. Kasta krukorna i väggen och dundra ut genom dörren. Men hon kan inte göra det eftersom hans armar sluter sig kring hennes kropp, bäddar in henne i en kokong av värme och välbekanta dofter. Han luktar precis likadant som han gjorde när de satt hopträngda i den där slitna läderfåtöljen på den där studentfesten i tidernas begynnelse. Minus cigarettröken och ölen, plus blodpuddingen han stekte tidigare idag. Allt i hennes liv har förändrats utom just den där doften. Hon trycker näsan mot hans hals och sniffar, sneglar över hans axel ned på blomkrukorna som hon fortfarande håller i händerna.

”Jag vet inte vad jag ska göra med de här”, piper hon svagt. ”Jag minns inte hur de stod. Är inte det konstigt?”

”Det är inte så noga. Jag fixar det. Gå och ta en lång, varm dusch istället.”

En enkel, tydlig instruktion. En tillåtelse att släppa taget om det som stressar henne. Precis vad hon behöver. Ibland lyckas han verkligen.

”Okej”, säger hon, lämnar över krukorna och går mot badrummet.