Dikten
täcker endast en bit ned på arket
slutar för att ge plats åt din
tanke att hoppa.

En bit ner
skuggan av min tumme
en klippa som skjuter ut
över en vidsträckt dal.

För den våghalsige—
ett stup att kasta sig ut från,
för den stillsamme—
en plats att sitta och lyssna
på vinden som vänder blad. 

Så här fungerar poesin:
orden håller sig till kanten
som samtal vid en middagsbjudning
med tomrummet i mitten
en paus där någon just lyft sitt glas
men ännu inte druckit.

-

Sidorna andas som en vidsträckt slätt
där orden ligger utspridda
som en flock får som inte vill samlas.

Jag bläddrar och ser
hur verserna slår rot i övre vänstra hörnet
men sedan lämnar resten av sidan
till det stora vita ingentinget
en tomhet så vidsträckt att jag nästan hör bokstäverna rinna ut.

Tänk om romaner var så här?
Om de lät meningarna simma i hav av marginal
kapitlen breda ut sig som solbadare
på en öde strand av pappersfiber?

Eller kanske är det meningen
att tomrummet ska ge oss tid att andas
att låta tankarna skölja över oss
innan vi bläddrar vidare
försiktigt, som om vi vadade genom snö.