Thor visste inte hur han hamnade här, att veta ger trygghet, säkerhet i relationen med andra på Internet som betyder något. Nu vet han det, han har det som ryms i hans sinne. Köket i den lilla hyreslägenheten är stökigt och han tittar ut på trädet utanför, en lind som med sina böjda grenar ger ett skydd från vindarna ute till havs. Staden är stor som i en dröm, där allt finns, en tid av oro har målat himlen svart, att tala om stadens fördelar har runnit sin kos. Thor har bott här i femton år nu, åren gick så snabbt förbi. Nu har planerna i hans inre blivit med hjälp av lindens kraft formats till en tydlig riktning.

Det som dundrar där utanför, bortanför den mäktiga linden är trafikleden som förutom några timmar nattetid är tyst, en del av ett blodomlopp där fordon svischar förbi i tusentals. Här inne är det tyst. Radion står tyst. Den brukar vara på vara inställd på P1. Thor gillar rösterna som svävar från apparaten. Det är en gammal modell som han har ärvt från sina döda föräldrar. P1:s program ger lugn och ro oavsett vad det handlar om. Det kan vara Språket med sina intressanta program om språkutveckling eller God morgon Världen som beskriver läget i världen och Sverige. Ett annat program han gillar är På Minuten, en radiolek där man berättar en historia på en minut utan att upprepa sig, staka sig eller att stjäla någon annans upplägg.

Men nu är det tyst och mörkt. Tystnaden kan man ta på, att känna dess uppbyggnad. Thor låter handen dra genom luften och känner tiden smeka hans hud. I dag är det torsdag, tror han i alla fall, han har glömt bort tideräkningen. Tiden har gått stegvis. Och han har inte varit utanför dörren på två veckor. Det har gått får bit för bit. Timmarna har blivit dagar, i ett inverterat brus, där tankarna springer framför honom och han når inte fram helt och hållet.

Våldet inom honom ligger på lut. Väntar på rätt tillfälle att slå till men nu trycker han att han har kontrollen. Vapnen finns att få, där mörkret bygger dunkla landskapet i detta samhällen. Samhällsbygget är skevt och Thor vet om det, eftersom ensamheten är ett språk som förstås av de det som är åsidosattade. Det plötsliga kan hända med hjälp av det som sker på nätet. Det kan vara en lycka, finna den som du vill leva med, eller skapa monster som tar sig ur garderoben och begår vansinnesbrott.

Lägenhetens väggar, golv och tak har blivit en tung rustning. Allt utanför har blivit fienden, stor och oformbar massa som är en del av ett annat universum. Dessa rum han hyr är blivit ett försvarsskal, där allt som sker utanför är så långt borta. Det finns dock en längtan djupt där inne som gräver sig uppåt, en känslan av ett hopp, men han har inte hittat rätt, grävt åt sidan och bakåt.

Doften av kaffe ockuperar köket och han reser sig sakta. Thor hade glömt bort att kaffet var påsatt. Doften är ljuvlig, att få ta en kopp är det enda han längtar efter. Vid kaffekokaren står en odiskad mugg han tar upp den och häller upp rejäl portion av koffein, behöver styrkan för att klara av morgonens tankar och ensamhet. Det här början på en ny dag.

Utanför tar vinden tag i linden, grenverket är så brett. Det är som om en hand tar tag i trädet och rör om i sinnet, trädets rötter håller mig kvar här. Träden är livet. Gamla träd som aldrig faller, trots stormar och vädret alla nycker. Utanför fönstret står det kalt nu i väntan på det gröna. Våren. Får han uppleva den. Havet där ute skvätter och forsar likt kokande vatten i kastrull. Vindarna vrider och vänder på husen och parkerna.

Thor dricker kaffet girigt, droppar faller på tröjan och golvet. Ensamheten har varit så påtaglig och kommer inte ihåg när han pratade med någon senast. Thor har inte varit ute på två veckor nu, levt på det finns i skafferiet. Han ruskar om kroppen, stelheten en fiende som hämnar honom.
Han går ut i hallen med skakiga ben, med det han har inombords, ett mål, driver han mot den realiserade drömmen som väntar vid horisonten. Trots det. Tung. Kroppen är otymplig. Ett bagage som han måste bära till slutet.

Thor hittar kläder i klädskåpet. Det behövs en varm byxa. Blåsten blåser genom allt. Det är nollgradigt ute och vindkyllningseffekten bidrar med bitande kyla. Han står en lång stund framför garderoben och till slut hittar han ett par svarta jeans. En militärgrön tröja får duga. Han klär sig i sin blåa favoritjacka. Fastnar vid hallspegeln, gillar inte vad han ser men han struntar i det nu, att vara nöjd att finnas till är det enda rätta nu. Thor har funnit kraften, så tydlig nu. Det var länge sedan han kände så. Planen är en ritning i hans inre. Efter två veckors planering med linden som sällskap har nu styrkan att möta världen på hans villkor. Trädet står fast och det gör jag, tänker när han tar på sig byxorna. Styrkan är mitt vapen, efter veckor svarta tankar som nu kan realiseras, fortsätter han att tänka medan han snörar på sig de svarta kängorna.

Han öppnar ytterdörren ut och förflyttar kroppen ut i trapphuset mot yttervärlden, för att möta fienden, sig själv, samt att lämna våldsamma spår.