Det smärtar i mig
Att aldrig nå fram
Att inte räcka till
Aldrig vara bra nog.
När solen går ner
Förintas mitt sunda förnuft
Spöken ur det förflutna
Jagar mig in i hörn.
Min förmåga att älta och hata mig
Att tolka ord och blickar galet
Jag saknar den minimala tid du gav mig
När allt kändes så rätt.
Hur kan jag äcklas så
Av mig, mitt utseende, mina uppenbara brister
Av den jag är i dina ögon
Den jag aldrig fick bli för dig.

Två steg från helvetet
Ett kliv och jag finns inte mer
För var annars hamnar en sådan som jag
En person, människa, som ingen vill se.