Sekunder av olycka som hemsöker mig för evigt
Känslan... Den där plågade känslan som alltid uppstår
När mörkret inom mig slår till, i händelsens förlopp
Och kvar står jag sen blottad och svag
Med tårarna upp i halsen på grund av mina val
Och hatet som sakta... Sakta växer gentemot mig själv
Och den plågade själ jag försöker dränka
En styggelse, ett monster... Mitt liv fallerar
Ibland blir det för mycket, för mycket
Och det känns som den där vackra bägaren
Rinner över av blod ifrån mitt inre
När mörkret för stunden tar över
Och jag sekunder senare får stå till svars
För det som mitt inre bedövar
Så vill jag bara gråta, gråta
Tills det lilla liv jag har kvar, har kvar...
Sakta dör ut med klockans tickande