Jag visste att det fanns inom mig
Jag hade gjort mitt yttersta för att förneka det
för jag visste att straffet skulle bli
Total bortstötning
Vem kan leva med det ?
Inte ett litet barn som aldrig fått vila tryggt
Jag kände hur det började väsa inombords
Trycket ökade, nej tänkte jag,
Inte nu igen
Jag trodde att jag skulle få vila
få vara lite stolt över mig själv
för att jag stått på egna ben
men nej nu var det dags
Vad skulle jag göra denna gången
Sticka svärdet i mig själv eller i någon annan ?
för en Samuraj kunde det kvitta
Han kunde lika gärna sticka sig själv
om det så var det sista han gjorde
Han var en handlingens man
men en tvekan fanns
Fanns det någon annan lösning ?
en bergvägg ?
en vandring ?
Jag visste att ja måste röra mig
om jag skulle ha den en minsta chans att överleva
Jag la ifrån mig mitt svärd och tog på mina sjumilaskor,
tog vatten med mig om det nu inte räckte med det som föll
Vart skulle jag vandra ? Vart som helst och länge
i skyddet a v mörkret, regnet och ensamheten
Så kunde jag för första gången på många år tillåta mig
att känna, jag frustade, pustade och elden bara växte
Det kändes som att lungorna skulle sprängas
hela kroppen vibrerade av det jag tyckte var mest förbjudet
Det var precis som att jag levt på tomgång
nästan hela mitt liv
Kraften var så stark att 1 mil i rask takt verkade knappt
påverka vare sig min uthållighet eller mina fötter
Jag visste att ett genombrott hade skett
Men jag visste att det inte var över ännu…
Jag funderade på vad som hade skapat vilddjuret
Var det alla gånger jag sagt nej till mig själv ?
Som hade fått det att växa sig så stort ?
Jag hade fått smaka på känslan av att inte ha något att förlora
Det var väldigt uppfriskande, inget var givet, det enda som fanns var mitt andetag,
kunde jag var lite stolt över mig själv nu ?
Det är inte varje dag man står öga mot öga
med liv, död och vila