Genom den botaniska trädgårdens förföriska dimma
gick du i hopp om att gå vilse
på en väg dold bakom återstoden
mot en till synes ouppnåeliga viloplats
där du sökte vila
medan de lövlösa träden skar morgonljuset
och mätte ut parken i länder
avgränsade av mörker.

Av de två vägarna därifrån
valde du den brantare
och stegade dess trappa ner
till där du fann
daglilja, flikrabarber,
axveronika, glanspion,
fänrikshjärta
och tog deras mening
med dig hem…

Friden i tystnaden, i varandet,
i icke-varat,
inte i musikens avklang, nej,
utan friden i nuet:
vakna har vi bara uppmärksamheten,
inget annat tillhör oss.

Och du vaknar till, och öppnar ögonen,
och det är inte en syn,
du urskiljer varken skepnad eller konturer,
ett oformligt ljus hägrar framför dig,
som en syn genom en främmandes ögon,
likt någon blind som ser för första gången,
ser en ny värld, där varken
vattenklövern eller bäckveronikan
finner tillflykt
och du gnuggar ögonen
tills världen återtar sin bekanta form
och du kan åter falla i sömn,
falla i dröm,
och ålnaten sveper åter sina armar kring dig….