Duvhök förundrad
tronar på vit pall
kvarglömd på äng

när nu dimsjok lättat
känns de vida slätter
närmre medan dennes
begeistring växer

inför sin förflyttning
över ängsråg och ax
in mot skog vindkast
skärper skarpsinnet

med sitt glidflyg sin
amberfärgade blick
sinnen i sommarns inre

och med siktet på nån
hönsfågel och en
mättad mages tystnad