Vi var som alla andra
det var vår styrka och det som höll igång våra hjärtans slag

Lika övertygade om att vi var speciella
det var en slags allmänmänsklig lag

Vi skrev våra dikter och smygrökte i övergivna hus

Anade inte att de andra var uppfyllda av samma sorts rus

Nu är vi gamla och går inte längre på samma stigar och vägar som då

Allt ser så oerhört litet ut jämfört med när vi var små

Men ibland fladdrar fortfarande en förnimmelse till av de tankar vi redan som barn började så

Det blir det sista som lämnar oss när det är dags att gå