Talgoxar och blåmesar,
oinbjudna men välkomna,
som ett svävande intermezzo i trädgården,
försökte förstå marken
och vad som dolt sig i den
innan vintern släppt sitt grepp
och solen vävt liv i frusna grenar...

Tiden, säger de, stannar inte för någon,
men idag stod allting still
medan fåglarna dansade, -
deras dans uråldrig,
talandes om minnen äldre än språket
om det som knappt kan fångas i ord,

i dansen fanns inte tvekan,
bara gesterna själva,
steg på grusgångar i slingrande mönster,
dansen blev en del av vinden
varje steg en sten som rubbas
en ring på dammens yta.

Som första steget i ett alkemiskt bröllop,
där scenen inte spelar någon roll –
det är dansen som bär mening,
inte vattnet, inte marken,
inte stenarna under fötterna.
Rörelsen, dansen, är alltid densamma
oavsett var, oavsett tidens flod…