Jorden rör sig
men inte som förr
inte i sin tysta
uråldriga dans runt solen.

Nej, den skälver
den vaggar
den gungar
likt ett skepp
under en storm
där kaptener slåss
om rodret
och vågorna
växer sig högre för varje slag.

Från väster hörs ekot
av stängda dörrar
tullmurar resta
i rädsla
men också hopp
att försvara sitt.

Världshandelns floder
en gång breda och fria
torkar nu upp
i nationalismens hetta.

Murar byggs
men murar faller också
för ingenting står still
i en gungande värld.

I Ukraina brinner städer
i ett evigt gryningsljus
bomber skär genom natten
som kometer.

Ukrainska folket
ropar på fred
men vinden bär krigets sång
en sång utan slut
utan refräng
bara vers efter vers
av aska och sorg.

Och längre söderut
Gazaremsan
där ruiner viskar om liv
som en gång var
där barn lär sig räkna
men inte i siffror
utan i explosioner per natt.

Jorden skakar där också
inte av litosfärplattor
utan av granater
som skriver historier i blod.

Och vad händer
om draken vaknar?
Blir Taiwan nästa pjäs på brädet?
Tänk om Sydkinesiska havet
kokade av stålfartyg
när stormen når sin kulmen.
Och stillheten efteråt
bara är början på något
ännu värre?

Europa står
vid sin egna kant
sönderriven av tvivel
men samtidigt
bunden av nöd.

Gamla gränser bleknar
historiska sår sys igen
när hoten nu knackar på dörren.

Kanske förenas vi
kanske hittar vi styrka
i stormens öga
eller sveps vi bara med
som alla andra

när världsordningen 
är satt

ur balans.