Han lyfter vinglaset mot mig ett bord bort. Säger: Det smakar som en hamburgare på restaurangen inte långt från det där hotellet med ingång i hörnet, inte långt från det gamla torget i Tallinn, har ett klassiskt annex vid sidan om, där badkaren är så höga att det är svårt att komma i, som du ser är jag Putinkort. När ett vin smakar så vet man att det inte är ryskt. Jag säger: Du måste mena The Barons. Han nickar. Har du bott där? Ja. Frågan är hans och svaret är mitt. Att skilja ryskt vin från annat vin var nytt för mig

Han är där för att dränka sorger och är inne på sin andra flaska. Frun har lämnat honom. Det kan han förstå. Mannen hon gav sig av med var synnerligen trevlig och såg mycket bra ut. Men det han inte kan ta är att hon tog hunden med sig. Hur kan man göra så? Det var ju hans hund. Det var elakt gjort.

De hysteriska utbrotten dem emellan hade kommit allt oftare. Det konstiga var att de båda var ryssar. Ryssar älskar ju bråk och slag. Så vad som egentligen gått snett var svårt att säga. Visst kunde hon få ha en älskare om det var så. Men hunden var hans. Där gav han inte efter

Mannen reser sig. Andra flaskan är tom. Han tänker gå. Innan han hinner till dörren ropar jag: Gorkij? Det där med att älska de hysteriska utbrotten. Han vänder sig och gör tummen upp.

Och jag förstår att litteraturen börjat släppa taget om det ryska folket. Den kan inte längre beskriva som det är.