Vi möts i skuggan av det som skulle bli framtid.
Vi bär våra kalenderår som rustningar, men tiden rinner igenom ändå.
Vi talar lågmält om när mening fortfarande krävde ansträngning.
När tystnad inte var ett brott mot produktiviteten.
När ord inte sorterades efter algoritmisk smak.

Vi saknar inget.
Vi minns bara för tydligt.
Inte nostalgi, utan ett slags bakgrundsbrus.

Vi är de som inte längre tror på framstegets riktning.
Vi är de som märker hur språket blir tunnare ju fler som talar.
Vi vet att självet aldrig var ett projekt, bara en metafor som stannade för länge.
Vi loggar inte in. Vi drar oss tillbaka.
Inte som flykt, utan som protest.
Vi förlorade framtiden, men hittade varandra.
Vi är anonyma anakronister.