2015

21 september, Malmö

vill baaara resa. hoppas jag och Paolo gifter oss och reser jorden runt typ. iaf finns det inget hellre jag vill göra just nu. _så_ himla tacksam att livet inte handlar om kaloriintag och om att bli sänkt av någon destro snubbe längre ändå, det är sånt som är viktigt. inte 100% clean ännu, hade hopp där ett tag, men hey jag lider inte, då hade jag inte varit här (och det är ändå under helt ok kontroll förhållandevis). det kunde varit så mycket värre.


3 oktober, Grekland

på en färja i Grekland påväg hem till Sverige. har varit så jävla nykter hela veckan, det är ok, får inte tårar av glädje i ögonen men har inget sug. dock hatar jag att mitt ansikte börjar anta formen á la Thailand 13 (ah kroppen då) usch! så ska fan knarka när jag kommer hem. hej tjack. bara två-tre veckor, sen ser jag ut som jag igen. sen nykter träning nyttig mm.


7 oktober, Malmö

jag trodde jag var hel hel hel men en gång trasig alltid trasig. ihoplappad. lätt att slita sönder igen. vad fick mig att tro att jag skulle fortsätta känna så? fortsätta känna mig hel


18 november, Malmö

allt var ju så fint där ett tag. skriver alltid bara när jag mår riktigt bra, riktigt dåligt eller är riktigt förvirrad. hatar när man tar upp dagbok/dator för att skriva när allt är dåligt och ser hur bra allt var för bara någon månad sedan. men jag är väl ett fuck-up, börjar ändå känna mig bekväm med det. inget förvånar mig längre. börjar tvivla på att jag ens är kapabel till äkta kärlek, på att det ens finns. ibland är det enklare att tro på kemiska reaktioner i hjärnan bara, som kan uppfattas vara kärlek. och att eftersom min hjärna är skev så blir det bara kortslutning ibland. men tänker inte sticka under stolen med att jag aktivt bidrar till kortslutning allt som oftast. hur destro är inte det liksom. jag är en fitta men jag är en ärlig fitta. och kanske är jag inte ens en fitta, bara en jävla junkie. jajaja. hur som helst. jag ångrar inte söndagen, inte just nu iaf. kanske mycket som sagt pga knark. kanske för att den enda känslan/impulsen som var närvarande var att jag behövde ligga med John och för att jag gjorde det och för att det var fint. känslan av att sitta i bilen och säga högt till sig själv. men för fan P. rätt eller fel? ängeln på högeraxeln eller djävulen till vänster. fortsätta vara en förvirrad, men åtminstone inte totalt respektlös, flickvän. eller bara fuck it – förverkligandet av en våt dagdröm. djävulen har alltid varit mer övertygande.

den totala avsaknaden av ångest. hans stora händer mot min kvidande mun när djävulen till slut tog över helt och jag föll för impulsen och för hans tjat som jag tidigare kunnat stå emot. han som trycker upp mig mot trapphusväggen och kysser mig, hårt. som kysser mig i sängen, mjukt. som kysser mig utanför porten och som kysser mig en sista gång, två sista gånger. innan jag skamlöst och motvilligt går ut till bilen i den mörka höstmorgonen med insikten om att jag inte vet vilket kvarter jag är i. utan klump i magen, men med ett flin på läpparna för att börja ännu en skoldag. it’s so cold in alaska.


28 november, Malmö

FöR fucking skevför att skriva. mår egentligen inte dåligt och tårarna är egentligen ganska sköna. närihelvetet blev mitt belöningsystem så fucking bortskämt. det är okej att ha tjack-at, värre saker finns. och det är inte så jävla kul med xanor, tram vore ett snäpp roligare, men det är ju inte heller ett jättestort problem. jag kan ju va själv. jag behöver inte ens krama någon, har kanske inte ens någon lust. gråten är falsk. jag förstod inte varför men känner ju igen. känner igen kemisk obalans efter för många sömnlösa timmar utan föda. i kombination med 48 tramadolfria timmar typ. men FUCK YOU tramadol idag gråter jag ut dig. kemiska tårar är sköna. jag har nästan glömt bort hur de andra känns


11 december, Dubai

lyssnar på bra startlåtar och ska snart flyga flygplan. nu har det ju gått för lång tid för att jag ska reda ut allt jag tänkte i tisdags kanske. men jag var jätteledsen förra helgen. jag är sällan ledsen ändå. jag gråter ganska mycket och känner ofta att allt är kefft. men ledsen/sårad, som i annat än tom/apatisk/uppgiven, har alltid inträtt i synnerhet i kombo med avtändning och har således alltid känts fake. hur som helst, Wille var och hälsade på i helgen och i torsdags hängde vi hos Ester. det var jättemysigt men lite för mysigt typ, så dagen därpå när vi egentligen hade planerat att hänga ville ingen hänga med mig pga Mimmi jag ångrar aldrig någonting och det var väl inte världens grej men det fick mig att känna mig så otroligt ensam, att undra var fan ens riktiga vänner är när de behövs, varför de inte syns. varför ingen säger något, bryr sig. saknaden efter Ida och Alice. jag vet att jag har folk som verkligen bryr sig om mig i Malmö också, Emma och Paolo. Men det var/är ju som det är med Paolo och Emma är så trasig.

Fredde kom över och jag berättade, sa att det inte känns som att någon vill hänga med mig om det inte gäller sex eller droger. frågade varför ingen någonsin hör av sig (det är väl inte helt sant men just då kändes det så). fick nog när Fredde trots detta försökte ligga med mig hela natten trots att jag sa nej 10 ggr. men är inte sur på honom. han är som han är. är inte sur på någon, de är som de är. dumma. för dumma för att tänka utanför sitt eget.
kändes bättre efter jag pratat ut med Alice. hon försöker i alla fall för hon bryr sig. på söndagen myste jag med Jacqueline & Wille, de är så bra båda två. kollade aristocats & sov med Wille. och låg lite fast vi inte fick. men det är en hemlis. han är fin och jag blir glad av att prata med honom. men jag har kommit på att det är många som är fina och att man inte behöver ha någon att vara jättekär i. man kan ha flera som man bara adorear och hänger och myser med. jag tror det iaf. mellan mig och Paolo är det också bra. han är med mig nu. känner mig inte superkär direkt men han är också bra. ok, jag har väl i praktiken svårt att adorea mer än en person i taget men ska jobba på det för det är vad som i teorin nog ger mest. och för att jag & Wille pratat om hypermedvetenhet och att man med våra förutsättningar kan skilla allt – även känslor och människor. för jag insett tre grejer som nu ger mig styrka och motivation:

1) folk är keffa/har begränsad förmåga. jag kanske är så smart som jag alltid har fått höra. det är inte mig det är fel på, jag har bara hamnat i ”fel” värld.

2) jag kanske (med tanke på vad som nyss har sagts) inte är emotionellt störd. jag kanske bara är extremt medveten.

3) jag kan och ska satsa på att vända det här till min fördel istället för att finna tröst/botemedel mot ensamheten i droger och killar. jag kan välja att vara uppmärksam, utveckla känslor och pepp. jag kan lägga energi och förmåga på vad som helst och jag tror att det, om jag bara fokar/bestämmer mig, kan bli mer än värt än droger och annat dumt jag gör till följd av vad som måste vara uppgivenhet. jag vill vara en så bra människa jag kan vara, vilket potentiellt är jävligt bra. är allmänt så jävla TAGGAD, det är så skönt att KÄNNA. jag är nog inte emotionellt stöd, ba lite missanpassad. snart ses vi fina älskade Bangkok.

/P 2015