det finns en väldig, grönskande
sol i rummet
när man rör med händerna vid den
så upphävs man för en stund
man blir ett minne av sig själv
avskalad, naken
står man inne i rummet
men utanför världen
den intensivt lysande solen
får ögon och händer att smälta
blir till floder av mänsklig ornamentik
obscena gester som upphävs
och tonar bort i eftermiddagsljuset
en vackrare slags död att
 förhålla sig till
när man börjar vackla
en tidig måndagsmorgon
och svärden snart
ska falla
ur de skuggor
som väntar oss i framtiden

 ::

det finns en intensitet i skriften
när den upphäver sig själv
och ruttnar inifrån
till ett tomt rum
där en naken människa ligger på en kall brits
med vackra vårblommor i ögonen  
och man tänker att det är ett konstverk
när det egentligen är de lekar
som finns i ängsligheten
hos barnet vid motorvägen
som sitter i det vita tyget, och ser de glänsande
bilarna åka förbi i hettan
i en sommar fylld med gräshoppor
och de gamla människorna 
som befinner sig mitt i döden
står uppställda i
det intensiva ljuset
och bilarna kör förbi
genom de hastiga lövverken
vid stadens utkanter
tystnaden som dröjer sig kvar
vid de första ögonblicken
när de rynkiga knogarna
vrider sig kring cumulusmolnens
oändligt långsamma flykt
mot havets stillhet
och tid 

 ::

poesin i det likgiltigt
smorda vansinnet runt munnen
och en vit isoleringscell
med människor
som tittar på mellon
med uppspikade
nattskärror på väggarna
och tystnaden,
ja den yttersta tystnaden
som omsveper dem
som nekrotisk vävnad
omsluter den friska handen
vrider sig mot ljuset
och de mirakulösa fjärilarna
som rör
sig utanför institutionerna
och de mentala sammanbrotten
när de flyger
in i solens hetta
och blir till vackra skuggor
av tid och rum
och nedanför finns den böjliga
parkeringsplatsen
täckt av ljusa människoansikten
dränkta i morfinet
och underhållningen
insmorda i varandras kön
äter de sig själva inifrån
och man rör sig i
oändligt långsam takt
mot hålrummen
eller mot den lungsjuka kvinnan
i Positano 
med lampan vriden
mot sommarens druvor
 och äpplen