Hur kan allt detta finnas kvar? Fältet och partihallarna. Östbergas fönster som ser ut att brinna i dagens första ljus.

Hon är Bandhagens Orlando, och vi hånglar vid spärrarna. 

Hon säger alltid - 
Du är så våt. Älskling, du är så våt. 

Hennes kropp är ett valv en kyrka en himmel. Jag strömmar genom hennes fingrar. 
Rinner ner längs med
sorgkanten.

Götgatan försvinner in i hennes famn. Så att larmen tystnar för ett tag. 

Visst var det så vi sa - att solen skulle falla in?

I ett annat liv packar jag upp mina koppar, hennes glas.

Jag är klyvningen. Jag springer ur mitt eget huvud med hjärtat i hand och ordet riktat in.