jag hade stängt kistlocket
det med fjolårsgräs som låg böjt efter vinterns tyngd
duchessen inuti kändes sval om mina bara armar
och kudden trivsamt skön
bakom mig till höger
på hjärtsidan
satt min familj
den äldre sonen alldeles tyst
den yngre frågade vad jag gjorde i mörkret
mannen grät och sa att jag var hans bästa vän
när jag sagt adjö kom jag att fundera över
varför så många fåglar just den här vintern
flugit in i våra fönster
brutit nacken
låg de också i en kista innan
tänkte på mänskligheten
kanske var det fåglarna
kanske kärleken
kanske Gud
jag började i alla fall öppna kistlocket
mannen hjälpte ivrigt till
även yngste sonen gav ett handtag
den äldre satt fortfarande tyst
det finns inga rätt eller fel
i det vi kallar livet eller för den delen döden