Idag åt jag en lakrits. Jag hatar lakrits men jag åt den ändå, varför inte. Problemet var att jag gillade det. Jag älskade det till och med. Gav livet mig en metafor. Sa världen att det inte gynnar mig att jag lever mitt fyrkantiga liv. Jag vågade gå över kanten, jag vågade kolla ner och jag vågade hoppa. Var det så djupt eller var det en lakritsbit? Var det så djupt eller lärde jag mig att våga älska igen.