Vi bosätter oss ofta i språkets gräns bort mot tystnaden. Vi inkorporerar tystnaden som inte sällan blir smärta i kroppen och skav på själen. Vi talar det lämpliga och passande som inte stör balansen. Att prata det som inte går att säga är ett försök att ge språklig form åt det som tidigare varit tyst, dolt eller förbjudet. Att prata det som inte går att säga är alltså en handling av motstånd, en språklig revolt mot tystnadens och det förbjudnas makt. Den är att bosätta sig i livets gräns in till samtal i samvaro.