Våra stammar har glömt
att grenar har rötter,

men munnen vår stammar
och våra fötter står stilla
intill vår lilla mark.

En park för
en svunnen tid?

Bark åt vi när vi dog

och log

när vatten och bröd
var mat på bord.

Nu är frysen full
och likaså mörka sinnet,

men minnet är trasigt.

Se hur knasigt
allt har blivit.

Buken sväller
och ut väller ord

som folk har hört andra säga
utan att tänka och tveka på

om tungan talar
tok eller sanning.

Vi är ett folk
som har glömt den dolk
fienden hugger i ryggen.

Vi blundar
och ser lundar
och ler.

Det är forntiden där livet
var hårt och härligt,
inte lätt och förfärligt.

Domestikerade män
gömmer manen
ulven kammat.

Mamman berömmer
välvårdade valpar
som pinkat i hörnet

och dömer fader för spader,

när det krävs två
för att rasera korthuset.

Ruset efter huset rasar
är nuet duet dör i.

Bör vi inte resa oss
och sluta mesa oss?

Börja meta fram modet
med ljuset som aldrig
lämnat hemmet.

Än,
ett storslaget lynne längtar
efter att få fylla träden
med sund och saftig sav.

Det är dags.
Den dagen är i dag.