Kärleken kom till mig likt en viskning från fjärran land och grävde gropar i mig tills endast sorg stannade kvar. Ensam lämnades jag längs rännstenen Och stjärnor jag en gång i tiden bedårade förblev släckta.
Hon kom likt en viskning och lämnade mig med en brusten sång och fortsatte spela tills mina öron förblev döva.
Hennes skönhet strålade i månljusets eviga silverglans och tankar förblev tysta men när hon lämnade lämnade jag mitt förra liv för att gå in i nästa blind.
För kärleken är lika blind som den är döv, vi ser endast det vi vill se och hennes hjärtslag förföljer oss till döden.