i pornografin
och de tomma rummen
reser sig människorna
och går mot sina fönster
 av ljus och ingenting  
man inbillar sig
en skälvande måne av ångest
 och ett djur av paraffin
som står på gården och smälter
till en behaglig dröm
av astrakanäpplen och vaniljsås
i den himmelska lyriken
ska ditt ansikte öppna sina spjäll 
mot universum 
tills stjärnorna smälter
som vita droppar
ryker på din tungspets
med smaken av salt och ljus
man kan skönja att 
dina ögon är skönmålade nu
av eufemismer och döda poeters
uppfläkta himlakroppar
och du hör när fåglarna faller mot
den nattsvarta
oljefonden 
och drar med sig ljuset
och rösterna ner
i djupet
där ingenting hörs
där musiken väntar de
som står nakna och sönderrivna
av intet och dagarna
bär med sig ljuset
som en fridlyst insekt
in i döden, skriver in sig själva
i en droppe av bärnsten
gömd i urberget 
bevarar sig själva
och sitt DNA
i det bärnstensgula
poetiska
kvällsljuset  
och Kafkas sönderruttnade
ansikte
talar gatorna
och de fridlysta
insekterna
till ro 
när nattens surrande morfin
svalkar skuggornas upphettade 
huvudskålar 
med lugna moln
och kleinblå renässansslott
av tystnad och stillhet