Följande text publicerades den 3 april 2024 som ett avsnitt i traumaserien Förlängd exponering. Vid genomläsning ett år senare slog det mig att avsnittet skulle fungera bättre som självständig text, och jag valde då att plocka bort den ur serien. Den har omarbetats en del, och publiceras nu med annan titel. Fotografiet har bytts ut till det som beskrivs sist i texten.


Min farfar sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen medan han berättar spännande historier från den sörmländska landsbygden. Ofta långa odysséer ur verkligheten som väl någon gång skarvas med en halvsanning för att hålla ihop. I dessa ryms alla slags människor. De rika och snåla. De fattiga och givmilda. Olyckliga herremän och lyckliga drängar. Filosofiska drinkare och hungriga tjuvfiskare. Där finns skenheliga präster och korrupta landsfiskaler.
Ofta beskriver han dråpliga episoder från sin uppväxt i en fiskarfamilj på Lagnö som ligger ett par mil öster om Nyköping. Eller Rågsundet som ön också kallas efter sundet som ligger mellan Lagnö och Vålarö. Han berättar även om konflikter och allsköns dramatik som utspelar sig bland baroner, grevar och tjänstefolk vid herrgårdarna. Till och med om en vådaskjutning av en greve, som både farfar, hans yngre bror och deras far blev åsyna vittnen till.
Framför farfar sitter min far framåtlutad på en stol som han dragit fram. Han sitter med ett leende och skrattar gott åt farfars berättelser. Ibland fyller han i när farfar tar ett djupt andetag, eftersom han oftast känner till historierna. Min mor sitter i soffan, leende men lite reserverad. Jag sitter kanske i soffan bredvid mor eller på en stol framåtböjd som far med armbågarna mot låren. Jag föredrar ofta att sitta så när jag lyssnar på någon eller själv berättar en historia.
Vi befinner oss i finrummet hos min farmor och farfar i deras lägenhet på Ringvägen 8 i Nyköping.
Korta stunder sitter farmor med. Annars hålls hon ute i köket och förbereder middagen.
Varje år i mellandagarna åker vi till Ringvägen 8 och hälsar på. Det beror på att farfar fyller år. Och så är det en lämplig tid att ses under julledigheten för att önska god fortsättning och gott nytt år.
Min farfar är precis som min far en god muntlig berättare som kan fängsla sina åhörare i flera timmar. Jag hänförs mest av hans varma, melodiska röst, och av skrattet som bubblar upp från magtrakten. Ibland låter det nästan som gråt. När hans glosögon tåras sliter han fram näsduken och torkar dem omsorgsfullt. Då är det en riktigt rolig historia han levererat. Jag skrattar också, fast jag nog inte alltid förstår poängen. Jag skrattar för att jag trivs och känner gemenskap.
Ånga, Sjösa, Lagnö, Vålarö, Svärdsklova, Rågsundet och Tystberga hörde jag ofta nämnas då min far och hans föräldrar berättade historier. Flera av platserna var min fars uppväxtmiljöer.
Namnen framkallar en trygg hemkänsla hos mig, trots att jag inte är uppvuxen på någon av platserna. Det hänger förstås ihop med berättelserna jag lyssnat på om människorna som levde och verkade där. De känns nästan som mina närstående, trots att många av dem säkert var döda innan jag föddes.
Sven Delblancs fyra mästerverk Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten som skildrar det fiktiva sörmländska samhället Hedeby, har till viss del verklighetsbakgrund. Flera av mina släktingar kände till personerna bakom karaktärerna i berättelserna. Som den cyniske och ständigt konkurshotade doktor Lundewall, och den korrupte och svårt alkoholiserade fjärsman, som bara han bjöds på en sup eller två, godkände Stadshotellets bristfälliga brandskydd och handlarns "olaga utskänkning".
TV-serien Hedebyborna som bygger på svitens tre första böcker, håller inte samma fängslande berättarkvalitet som böckerna. Men både satiren, råheten och värmen finns där, och det är förmodligen bland det bästa som någonsin visats i Sveriges Television, enligt många tittare det allra bästa.

Jag har inte ro att lyssna uppmärksamt på farfar hela tiden, och då ser jag på sakerna i rummet eller mot fönstret och dunklet utanför. Ibland upptäcker mor min rastlöshet och viskar till mig att gå ut i köket och se vad farmor har för sig.
I köket förbereds julbordet som vi alltid bjuds på vid vårt besök i mellandagarna. Jag frågar om jag kan hjälpa till, men får till svar att det inte behövs. Köket är hennes plats, men jag känner mig inte ovälkommen. Jag sätter mig vid bordet intill fönstret, ett gammalt slagbord som jag tog hand om efter hennes död sommaren 1993.
Den syrliga doften av ansjovis tränger ut från ugnen där en form med Janssons frestelse står och puttrar. Det osar fett från prinskorvar och köttbullar som fräser i stekpannan, och varmt blir det av ångan som pyser ut från kastrullen där potatisen kokar. Det är små, runda potatisar som jag brukade äta flera stycken av.
På ett element hänger ett par plastpåsar på tork som farmor tvättat ur. Det är plastpåsar för matbröd och sötebröd. Så länge de håller kan de återanvändas. Den praktiska plasten vördas och vårdas av dem som inte alltid haft tillgång till den. Ironiskt nog har jag som växt upp med mycket plast, vant mig av med den. Särskilt när det gäller bröd. Jag har upptäckt att brödet smakar bättre och håller längre i plåtburkar.
Jag sitter stilla vid slagbordet och iakttar farmors rörelser bland karotter, kannor och uppläggningsfat. Nästan hela tiden står hon böjd vid spisen eller borta vid skänkskåpet, där hon ställt en bricka med olika sillsorter på den öppna mittdelen. Inne i skåpet förvaras finporslinet som ska användas just idag.
Trots en fattig uppväxt höll sig farmor och många i hennes generation med extra fint porslin som bara användes vid särskilda tillfällen. Den här dagen då farfar fyller år, och vi har kommit på besök, är ett sådant tillfälle.
Medan farmor styr med maten, pratar hon obehindrat. Inte pladdrigt, utan lugnt och eftertänksamt. Ändå är rösten sådär bubblande glad, ungefär som farfars, fast hon sällan ler. När jag tänker efter är den nästan identisk med den folkkära skådespelerskan Sif Ruuds, och utseendet är inte långt därifrån heller.
Farmor har som farfar lätt för att falla in i berättelser om livet förr. Och hon har en hängiven lyssnare i mig. Men ibland är jag nog mer av en hängiven iakttagare. Jag roas av att titta på henne, precis som på farfar. Njuter av samvaron med en människa som levt flera gånger längre än jag.
Farmor är kort och ryggen krokig. Den blir inte rak ens när hon försöker sträcka på sig. Det gråa håret är uppsatt i en knut, och den här dagen är hon klädd i en ankellång klänning. Annars bär hon en knälång kjol, blus, kofta och lågskor. Kanske har hon ett par tofflor på sig när vi inte är där. Att gå omkring inomhus i strumpor utan skor är uteslutet, och jag såg henne aldrig bära långbyxor. Ett förkläde var ständigt virat runt henne, just idag ett extra fint som hon broderat röda blommor på. Kanske är det ett julförkläde.

Min farmor var urtypen för en farmor i hennes generation. Lite gammalmodig redan i medelåldern, eller antik som min mor sa. Hon växte upp i en frireligiös fosterfamilj som tog hand om henne efter att modern dött i barnsäng. Farmor var det nionde och sista barnet och fadern hade troligen inte råd att ta hand om alla barn. Om han vid tiden för farmors födelse och hustruns död hade problem med alkohol vet jag inte. Men senare ledde hans alkoholmissbruk till förgiftning och psykos som slutade med att han las in på ett hospital där han efter bara några dagar begick självmord. Han var då omgift och hade fått ytterligare tre barn.
I det fosterhem farmor växte upp dracks ingen sprit. Hände det så var det på sin höjd en snaps på julafton och en på midsommarafton. Jag såg aldrig att farmor och farfar drack någon sprit. Jag tror inte heller att min mormor och morfar drack, möjligen den där snapsen ett par gånger om året.
Mina föräldrar drack aldrig alkohol förrän någon gång i slutet på åttiotalet då far skaffade en vinbryggare. Den stod på nedervåningen under trappen. Jag tyckte inte om jästlukten, än mindre smaken då far och mor ville att jag skulle ta en klunk. Jag lyckades få in några droppar i munnen, men sprang sedan till vasken och spottade och sköljde med vatten. Jag var då omkring femton år.
Alla mina vänner på högstadiet drack alkohol, en del redan när de var tretton. Jag vägrade av det enkla skälet att jag inte tycker om alkohol. Jag har stora svårigheter att få ner en klunk, förmodligen beroende på en medfödd aversion mot alkohol. Jag har lika svårt för kolsyrade drycker. Som barn fick jag saft när de andra barnen drack läsk.
Farmors barndomshem präglades alltså av nykterhet och gudstro. Far har berättat att farmor hade ett stort intresse för kyrkobyggnader. Under de korta ledigheter man hade på den tiden, for familjen runt i landet och såg på kyrkor. Han har visat mig svartvita foton tagna på en av deras "kyrksemestrar". Far och hans lillasyster ser måttligt roade ut framför kyrkor, gravstenar och kors.

Utanför köksfönstret på Ringvägen hänger en frömatare, och ofta sitter det domherrar där, en fågel vi sällan får besök av vid vårt fågelbord hemma på landet. Jag sitter vid slagbordet och ser på dem och på snön som faller från den skumma midvinterhimlen. Stora flingor dansar ner på fönsterblecket och frömatarens tak där de bildar ett tjockt täcke.
Jag slås av hur tyst det är i våningen i Östra Villastaden i Nyköping. Det hörs bara ett svagt slammer från farmor när hon styr med matlagningen, och då och då hennes röst. Ibland tränger farfars tjutande skratt ut i köket.
I mitt minne är köksväggarna otapetserade och blåmålade. Men minnet är en nyckfull aktör i vår hjärna. Jag söker och finner fastigheten på Hemnet, där en av våningarna ligger ute till salu. Det är en tvåa på drygt 50 kvadrat.
Den har samma planlösning som farmors och farfars våning, bortsett från att genomgång saknas mellan kök och sovrum. Troligen har den byggts igen. Jag ser på miljön utanför fönstret att det ligger lägre än det jag minns då jag tittade ut hos farmor och farfar. Annars är det samma utsikt. Det är alltså våningen rätt under som är till salu.
Jag ser att den har renoverats med varsam hand. Trägolven är kvar, liksom spegeldörrarna i massivt trä, med stora nycklar instuckna. Men köket är inte blåmålat. Fast det kan ju ha varit det. Väggarna är målade i lindblomsgrönt liksom det fasta skänkskåpet som bevarats. Det är skänkskåpet som räddar köket. De ursprungliga köksskåpen är utbytta till moderna i kall, själlös design. Det är ett övergrepp. Fler fastighetsägare och bostadsrättsinnehavare borde tänka på att de kanske äger ett kulturarv som ska vårdas och inte slängas bort.

Även ute vid sommarbostaden några mil sydost om Nyköping berättar farfar historier då vi hälsar på. Då sitter vi i bersån som består av några björkar och ett uppspänt vindskydd i näver. Men då har jag sällan ro att sitta still och lyssna. Naturen lockar mig mer. Det är som att vandra omkring i en sagobok med vackra bilder.
Torpet de bodde i om somrarna låg uppe på en ås med tät granskog bakom. Det var byggt på 1600-talet och mycket lågt i tak. Jag som tidigt blev en drasut slog ofta huvudet i dörrposterna. Men bortsett från huvudsmällarna älskade jag att vistas vid torpet som farmor kallade för Poststugan, då hon skrev brevkort till oss om det enkla livet uppe på åsen.
Bakom stugan finns en stor och färgsprakande blomsterkulle med små stigar av kullersten och kanaler för regnvattnet att forsa ner igenom och vidare bort mot skogen.
Jag söker Poststugan på internet men får ingen träff i Nyköpingstrakten. Det kan inte vara stugans rätta namn. Den ska ligga någonstans nära en väg i trakten av Brannebol, öster om Nyköping. Jag tar kontakt med en systerson till farfar för att reda ut stugnamnet. Han har aldrig hört talas om Poststugan. Däremot Renstugan, och att det för länge sedan bodde en kvinna där som kallades för Rengumman. Hon var troligen renlig av sig och tvättade mycket. Efter henne ska en doktor Leman flyttat in tillsammans med sin familj. Därefter hyrde min farfar och farmor stugan en längre tid. Troligen har det bott någon postiljon i stugan också. Därav namnet Poststugan. Kärt barn har många namn. Eftersom jag är van att höra Poststugan väljer jag att kalla den för det.
I en sluttning strax nedanför stugan ligger ett litet rött hus där farfars syster Signe bodde året om. Jag gick och hälsade på en gång då hennes barnbarn var där, som alltså måste vara mina sysslingar.
I det förrädiska minnet sitter vi barn på en inglasad veranda och dricker hemgjord rabarbersaft. Men var det verkligen rabarbersaft? Och var den hemgjord? Kanske var det BOBs saft i plastdunk, köpt på Ica. Hade hon veranda? Var den i så fall inglasad?
Jag har stugan på diabild, men har inte tålamod att leta rätt på den. Jag har ibland märkt att den felaktiga minnesbilden ändå lever kvar, efter upptäckten av det verkliga förhållandet. Men saft drack vi, och jag tror faktiskt att den var hemgjord. Och lite senare får jag bekräftat av farfars systerson att där finns en inglasad veranda, och att saften garanterat var hemgjord. Signe jobbade många år som kokerska, och ägnade mycket tid åt att safta och sylta. Både för eget bruk och till andra.
Jag minns inte utseendet på Signe, men jag minns hennes värme, och att jag kände mig välkommen och hemma hos henne fast vi aldrig setts förut.

Jag bläddrar i ett av alla mina fotoalbum och tittar på ett fotografi som är taget framför Poststugan. Med största sannolikhet är det min mor som är fotografen.
Det är taget en ljus vårdag, och i den vita kanten står det 1974. Någon växtlighet syns inte mer än dött fjolårsgräs framför stugan där solen lyser. Lite skuggigt är det också, troligen på grund av något träd utanför bild.
Ena halvan av den gröna pardörren står öppen, och det är skumt i farstun. Men inte mer än att den omålade väggen i grovt liggtimmer syns, liksom den öppna dörren in till salen. På den stängda dörrhalvan hänger en torkad blomsterkrans. Till höger på stugväggens rödmålade panel hänger en spade, en grep och en kratta. På vänster sida om dörren hänger en diskborste på tork.
Till vänster på den låga trätrappan sitter min far framåtböjd med armbågarna mot knäna och händerna knäppta. Han ser glatt och avslappnat in i kameran. Han har en beige polotröja, mörkblå utsvängda byxor och bruna promadskor.
I en röd sele på ryggen sitter jag, en tiomånaders unge, ordentligt påpälsad i en röd täckjacka, en vit mössa och randiga sockar. Solen skiner på delar av ansiktet, och avslöjar en både nyfiken och fundersam blick mot kameran.
Bredvid oss sitter farmor. Hennes ansikte liknar fars och mitt, lite blek med sneda ögon och ett finurligt leende. Hon har en ljusbrun kofta på sig, en mörk knälång kjol, nylonstrumpor och snörskor i mocka. Och naturligtvis har hon ett förkläde på sig. Ett stort bröstförkläde i gröna nyanser.
Bredvid farmor längst till höger på trappan sitter min åttaårige kusin. Son till min faster. Hela han är belyst av solen. Han sitter med knäppta händer och ser leende på mig. Han bär en gul polotröja och ljusblåa rejält utsvängda långbyxor. Slutligen längst till höger i bild står min faster och ser med ett leende mot far och mig. Kanske skrattar hon till och med. Hennes mörka hår är kortklippt och hon är klädd i en klarröd polotröja och mörkgråa vida byxor. Skorna är blanka och plommonfärgade.

Vid den här tiden bor jag och mina föräldrar i en lägenhet i Oxelösund. Den här dagen har vi alltså gjort en utflykt till Poststugan i Brannebol, men även till Lappetorp några kilometer därifrån, där min faster bor på en mjölkgård tillsammans med sin man och sina två barn. På ett fotografi som är taget i Lappetorp den här dagen står min far med mig i selen på ryggen vänd mot en beige häst. Jag tittar ängsligt på hästen som sträcker fram huvudet mot mig utanför det kraftiga trästängslet. Kanske är farfar där och hjälper min fasters man med något på gården eftersom han saknas på bilden utanför Poststugan. Min kusins lillasyster saknas också på bilden. Kanske är hon kvar med fadern på gården.
Den här dagen uppe vid Poststugan diskuterar nog de vuxna om det ska bli kaffe och saft ute i bersån. Men luften är troligen för kylig för att sitta ute en längre stund. Det mest sannolika är att vi fikar inne i salen till vänster. Om jag fikar är osäkert. Min mor ammar mig fortfarande.
Men min kusin dricker säkert saft och de vuxna kaffe i små koppar med öron som man gjorde på den tiden. Farmor har alltid kaffegrädde i kylen. Om farfar och farmor drack kaffe med grädde minns jag inte. Men min far gjorde det, och med tre sockerbitar i den lilla koppen. Hemma hade vi aldrig kaffegrädde. Far föredrog fyrtioprocentig vispgrädde. Min mor drack kaffe utan grädde med en sockerbit i. Senare gick hon över till en halv och knäckte sockerbiten i handflatan. Mot slutet av sitt liv då hon var svag bad hon mig hjälpa henne att knäcka flera bitar då jag var på besök hos henne. Jag frågade någon gång varför hon inte kunde ta en hel bit i stället och slippa besväret. Nej, det blev för sött. En halv bit var lagom. Själv dricker jag kaffe utan socker men med standardmjölk eller vispgrädde.
I den enkla stugan på åsen fattades ingenting på kakfatet, och kaffegrädden serverades förstås i en liten gräddkanna. Att ställa fram Tetra Pak på bordet var ohövligt mot gästerna, och uteslutet hos farmor och farfar.
Bara några månader efter att bilden vid Poststugan tas, flyttar jag och mina föräldrar till Valdemarsvik, ett litet kustsamhälle på gränsen mellan Småland och Östergötland. Många år senare ärver jag mitt barndomshem i Valdemarsvik, och här sitter jag nu och skriver om mitt liv, efter att ha fattat beslutet att sälja mitt arv. Det är hög tid att prioritera annat än praktiskt slit. I över ett decennium har jag ensam renoverat huset med mina två händer. Det är både en tragedi och en befrielse att överge ett kärt men tungt livsprojekt.

Det är en skön stund av värme utanför Poststugan den här vårdagen 1974. Kanske den första på året. Jag kan höra bofinken drilla någonstans bakom stugan, en av naturens alla små värnlösa som överlevt en lång vinter. Jag är också liten, men inte värnlös. Jag har min trygga familj i ytterligare några år.
Det är mitt livs första vår, och något i min blick säger att det är kul att finnas till, att få hänga på pappas rygg och se på den svarta lådan framför mammas ansikte, medan hon trycker sitt finger på den.