man vet inte om Lars Norén
satt vid fontänen på söndagarna 
om han verkligen var en nekrofil
med hål i sina ögon när han satt
under ekgrönskan och skrev
sina dikter på en svart skrivmaskin från
60-talet, det var oerhört incestuöst
och fixerat vid våld, det var en vacker
flod av kristallklart vatten
genom vilket fåglarna
flödade och bar upp hans alster
man kan skriva tusentals sidor
om den stora skalden som sitter
i sin ensamhet och skriver
gudabenådad poesi
och man kan avlägsna skaldens huvudskål
och blicka med en skalpell av ljus
ner i en mörk cortex, där den vackra
poesin slutligen skulle frigöra sig
ur den materiella världen
och blomma ut i en vit
trädgård av tystnad och stillhet
detta att skalden är ett slags instrument
genom vilket man beskådar världen
att man lånar skaldens ögon
som ett kalejdoskop
av subtilt våld, av förgänglighet
och förruttnelseprocesser som
trängs med den grönskande
och livgivande solen
och när man vrider på kalejdoskopet
så förändras allting
i ett våldsamt sammelsurium
av nya världar
som faller ut och
vecklar ut sig inför
ens häpna blick
man har nog många rum
inom sig, där man bevarar
ögonen från diverse
skriftställare och diktare
dessa ögon lyser i natten
av olika färger och behag
världarnas flytande former
får till sist fasthet och gestalt
i denna samling av
kristallklart
 grumliga diktarögon
och man undrar hur det ska gå
var jag själv befinner mig i allt detta
när världarna rinner in och
blandar sig med min värld
var slutar jaget
och var börjar de andra världarna
finns det ett isolat inom mig själv..?
är dessa världar i en ständigt flytande process
ofattbara färger som flyter in i varandra
och blir till aktiva målningar av muskler
som öppnar sina munnar
och spyr upp en sällsam flod av estetik 
och syntaktisk ingenjörskonst
att vara i detta elektriska sammanhang
där världarna sönderfaller och återskapas
i millioner olika skepnader beroende
av vilket håll jag riktar min förvirrade blick
det att det inte finns någon slutpunkt 
någonsin