Trodde jag var jag.
Inkapslad i någon slags lycka.
Som jag trodde andra levde i.
Bortom allt det som sakta förmultnar.
Rosorna ännu så vackra.
Spegelblank närhet stilla berusar.
Ett flimmer av hon jag var.
Jag ännu kan höra hennes varma skratt.
Då före nu.
Rädslorna tagit över.
Alfahannen visar vägen.
Utspridda fjärilar längs lagunens skönhet.
Jag drar mig tillbaka.
Ibland vissnar jag.
Men för att sedan blomma ut.
Violer viskar mitt namn.
De för mig närmre.
Och närmre.
Sanningen.