Absolut ingenting
förvånade honom längre
utan alla tvivel blev helt enkelt
en del av livet
ett stadie som oåterkalleligen
var självförvållat
visserligen i ett ganska exklusivt
men destruktivt liv och leverne

men han satt nu ändå där
med ett leende framför mig
helt utan någon som helst
ånger eller skuld
för det var nu
han skulle ta det sisa steget
så detta var nu Dagen med stort D
dagen när han skulle lämna oss för gott

hans framtid hade varit en utopisk dröm
en dröm vi i och för sig alla hade haft
och denna dröm var skapad
under andra omständigheter än de verkliga
i ett ganska märkligt och tragiskt spel
där hjärnorna ofta skenat
och gav oss denna
en inte allt för smickrande status

så det var trots allt en ny morgon
som nu hade infunnit sig
inte lika kall och fylld av oro
som många tidigare dagar
nej för svaren de hade ju
låtit vänta på sig
men nu fanns de plötsligt där
på ett märkligt men ändå naturligt sätt

men jag såg nu tårögd hans ryggtavla
hur han sakta försvann bort
stegen de var släntrande
på hans eget så där nonchalanta sätt
ja jag hörde hur han visslade
där han nu gick mot framtiden
en framtid som ju faktiskt
aldrig skulle komma... att komma

Copyright © AndLou