I Norrlands inland är "Gud"
fortfarande närvarande
som en innanfönsterimma
en novembermorgon.

Vad kan man mer begära av närvaro
än en andning, en ton,
ogripbar och obegriplig
som en blyg blick på en hopplös förälskelse?

Det finns inget att säga om "Gud" längre.
Att skriva något känns som onödiga yxhugg
i en ungbjörks stam,
en tonårsförseelse.

Även nedanför Norrlands inland
är "Gud" närvarande
i trygga åskväder, i solregn, på vårdhemmet
och i barnet på skötbordet

och tydligt förnimbar
i den blåådriga nävens protest
mot intigheten
efter ärmens svep över fönsterrutan.