Jag litar inte på något jag lärt mig sittandes. Bara när kroppen rör sig kan man få nya tankar.

Lymfnoderna kan bara frakta slagg ut ur kroppen när musklerna rör sig, de har inget självständigt sätt att agera. På samma sätt är det nog med tankar. Som om tankarna gror i kroppen och fann sin form först när de knuffats upp i medvetandet av våra rörelser, våra steg på vägen.

Hilberts 24:e problem – ett senare tillägg i en anteckning, inte ett av hans 23 berömda – handlar om hur man avgör om ett matematiskt bevis är så enkelt som möjligt. Så enkelt som möjligt: kanske är det vad jag sökt i livet.

Jag följer inga nyheter. Det enda jag ser av det yttre är rök från en brinnande värld, som en skrift på främmande språk. Det finns en klarhet i stillheten, i tystnaden. Innan tungan klyvs itu. Innan världen blir som en leende dröm med alltför många tänder.

Numera flyter tiden som honung här, kvicksilverdagarna hör till en annan tid.

Och ingen är ensam som har ett fönster mot världen – där man kan bli betagen av talgoxarnas lek, och över hur duvan, med vit krage och regnbågsskimrande bröst står förvånad över solrosfröna.