Någongång för mycket längesen långt ned i barndomen kastades jag ut ur paradiset abrupt och brutalt med mammas passiviserade traumatiserade och otäcka leende som förvirrade mig. Denna version av mamma hade jag aldrig upplevt förut. Vart tog hennes kärlek, medkänsla och modersinstinkt vägen. Varför höll hon inte om och tröstade mig i mitt förtvivlade kaos? Styvpappas hårda mobbing slog hål i min själ. Pappas självmord natten mot min elfte födelsedag ett par månader tidigare. Jag förlorade paradiset de veckorna och ägnade mig åt att förtränga och kapsla in. Allt det grymma och absurda normaliserades och paradiset var snart glömt och förgånget. Det är väl så här livet ska vara, det är väl så här jag ska må tänkte jag och undrade hur de vuxna kunde vara så positiva och glada. Märkte de inte mitt traumatiserade tillstånd? Hela livet har jag sökt efter paradiset. Har varit i närheten men aldrig där inne. Aldrig har jag känt mig hemma och riktigt lycklig. Som att livet har varit ett väldigt utdraget provisorium, som att jag sitter 60 år gammal och väntar på något som jag har glömt vad det är. Bara med Gud, en del människor, katterna och i mitt skrivande kan jag komma i närheten. Substitut har jag levt på i snart 50 år. Den underbara känslan i att äntligen komma hem till paradiset där jag
kan få erfara vad lycka och frihet är. Mycket vilse har jag gått genom åren och mycket psykisk sjukdom. Jag känner att jag är på rätt väg, paradiset är inte långt borta, kärleken som bultar i mitt bröst och stunder av glädje.