- Sverige blivit det ultimata klassamhället, säger Agneta och vaggade våldsamt, fram och tillbaka sittande på sin sängkant. Hon hade inte ätit sedan gårdagens lunch och svetten lackade. Hennes middag står kvar vid TV fåtöljen, orörd. Undrar vad hon äter, med tanke på storleken.

-Ser du inte? ser du inte , mässar hon medan hon vaggande försöker ställa sig. Jag är i det lilla arbetsköket och gör i ordning en frukost, te och mackor, som hon vill ha och jag kastar ett öga bakåt mot henne, sedan mot mackorna och så på min mobiltelefon. Kaffebryggare puttrar. Det rör sig på skärmen, jag skummar reklamen om Netflix nya serieutbud.

- Men ser du inte alls fortsätter Agneta, ”boende, pensioner, tandvård, all hälso- och sjukvård, skolor, ja allt, klassamhällets återkomst, det är vad det är!” Agneta hade nu lyckats ta sig upp från sängkanten med hjälp av rullatorn jag ställt framför henne, svettig och stirrögd vaggade hon sin nästan 130 kg tunga kropp emot mig, för att sätta sig ner i köket. Hon kör in i allt på sin väg, med rullatorn. Då hon satt sig kunde jag äntligen börja bädda, jag suckade. I köket började Agneta med att tända en cigarett. Hur hon kunde ha råd med cigaretter var en gåta. Hon klagade ju alltid på sin usla pension.

- Grupper, åldersgrupper och kön ställs mot varann och myndigheter och media riktar all vår uppmärksam mot USA och Ryssland eller Kina så vi ska glömma att Sverige har ett dolt inbördeskrig, håller på att helt tas över av organiserad brottslighet och har blivit ett skatteparadis för riskkapitalister och storbolag, här är det väl nästan ett muslimskt land nu också, mässade Agneta och hostade gällt, tände ännu en cigarett och jag, jag undrade om jag ens skulle hinna bli klar inom tidsramen, hon var ju så jobbig. Hon hade inte ätit något och hennes mediciner låg kvar i medicinkoppen jag ställt fram, hon bara rökte och mässade. Jag suckade igen. Ibland var det svårt att andas.

- Agneta, försökte jag, jag måste snart gå, visst tar du din medicin och äter lite… kan jag vädra lite medan jag bäddar, jag öppnade vädringsfönstret, utan att invänta svar.

- Eller som Ceasar sa.. fortsatte Agneta, till synes utan att höra mig alls, "ge folket bröd och spel så är de nöjda. Droger, Netflix och mobiler. Då var det Romarrikets sista tid. Nu är det västvärldens sista". Agneta askade på fatet med smörgåsen, tittade på medicinerna och sedan på mig, hon hörda mig öppna fönstret, "stäng, det drar” ropade hon.

- ”Jag måste gå nu”, säger jag, stänger fönstret, går ut i hallen och skramlar med nycklarna. - Asha kommer vid middagstid, snälla ta dina mediciner, du vet blodtrycket och blodsockret!

- ”Nej” ropade Agneta efter mig, då jag tog av mig skoskydden i hallen- ”inte hon! Jag står inte ut med henne. Hon förstår inget, kan knappt prata och det är hemskt att se hur vi importerat det kvinnoförtryck som hon visar upp, förstår du inte det heller! Du är snart den enda som kan prata svenska här! Snälla, inte hon!”

” Hej då Agneta” ropar jag, tar med soppåsen och låser dörren utifrån. Inlåst är det bra att ha henne, tänker jag och drar ett djupt andetag! Ska vara hos Gunnar om fem, tur att de bor på samma gata. Han kommer säkert att klappa mig i baken i dag igen. 2025-04-14