Med skålen i förnäma färger lyser
i gräddgult, aprikos och rosarött
tulpanen, den som silvervasen hyser,
den "franska", som man kallar den förstrött.

I kalkens ring, den ljusgrönt transparenta
och lik Kameliadamen ömkligt blek
med sekelskiftets air, det dekadenta,
står ståndaren som mjöligt pudrad, vek.

Vardagstulpanerna som alla köper,
de stela, knäppta knopparna i handeln,
som inte drivits fram till fransk fason,

de duger sällan med den risk de löper
att tidigt sloka trött i vardagsvandeln
och kastas till kompostens region.