Våren knackade på på allvar. Solsken och dagsmeja och febril aktivitet både i naturen och på Alfa Textil. Nu började saker hända, det snurrade på rejält. Aldrig tidigare hade det varit så mycket gasen i botten på företaget. Mötena avlöste varandra. Besökare från olika delar av världen gick om  varandra i entrén, utan att riktigt förstå att de alla var inblandade i en hisnade resa som skulle kunna sluta, antingen med platt fall eller med en hejdundrande succé. Torsten var i sitt esse. Som en härförare drev han på sina trupper. Han, som inte gett ett ruttet lingon för idén bara någon månad tidigare, satsade nu sitt liv och hela karriären på ”Syslöjden.” Ja, det var kodnamnet han avslöjat vid ett stormöte för en vecka sedan. Ett lite väl fånigt namn tyckte nog många, utan att våga knysta om det förstås, men nu hade det redan satt sig i hela organisationen. Alla insåg att det var ett harmlöst kodnamn som inte skulle kunna få någon i branschen att höja på ögonbrynen. Namnet skulle på sin höjd föra tankarna till något litet skolprojekt eller liknande någonstans, helt säkert inget som man lade på minnet. Torsten var medveten om att det inte skulle kunna bevaras som en hemlighet hur länge som helst, men han ville få ihop tillräckligt många bitar för att längre fram kunna kalla till en pressträff och då släppa nyheten om tidernas djärvaste industriprojekt sedan den industriella revolutionen. Det var så han formulerade nyheten i sina tankar, när han funderade på hur han på mest effektfulla sätt skulle komma att stå i TV-nyheterna och överraska hela Europa. För att inte tala om Kina. Det skulle bli en himla uppståndelse worldwide! Det var många möten och överenskommelser inbokade före D-dagen, särskilt finansieringen, eller rättare sagt finansieringarna, var just nu anledning till sömnsvårigheter, inte bara för honom, utan också för David som hade den lilla godbiten på sitt bord. 

Ja, David hade aldrig tidigare upplevt en så hektisk tid. Han for som en jojo mellan Stockholm och New-York, Örebro och Danmark, Stockholm och Geneve, Geneve och Berlin … Förhoppningsvis jobbade Östlund på EIB för högtryck i denna stund för att frigöra kapital till allt som var tvunget att hända i Albanien med blixtens hastighet. Inte nog med det, David hade också tänt Östlund på idén att starta en yrkeskola i Kenya. Och en i Ghana. SIDA skulle inte blandas in i några av projekten. Skolorna skulle drivas av svenskar handplockade av Alfa och av lokala krafter gemensamt. I stiftelseform. Så liten insyn som möjligt och inga krav på ideliga kontroller av klåfingriga politiker. De var som regel värdelösa. Helt oförmögna att förstå sig på marknadskrafternas oslagbara förmåga att skapa balans och långsiktiga, stabila förhållanden över landgränser. Han mindes väl vad Elda sagt om politik, ”alldeles för mycket köpslående.” Nej, den som kunde leverera den bästa varan, hållbar och klimatnyttig, till det lägsta priset skulle vara herre på täppan. EIB beviljade lån, inte bidrag. Bidrag är som tuggummi i en motor. Resultaten uteblir. Lån däremot ska betalas tillbaka. Med ränta. Den avgörande moroten för att garantera att alla är på tårna. För säkerhets skull hade han parallellt med EIB uppvaktat FN om samma sak, yrkesskolorna i Afrika. FN var en riktigt tungrodd koloss. Allt malde sakta och de krävde in uppgifter i en aldrig sinande ström. Egentligen ville han inte ha med dem att göra. Det var ju en samling totalitära diktaturer som lekte rövare med de få demokratier som ännu nätt och jämt stod på benen. Deprimerande. Men det hade sett bra ut på senaste ledningsmötet, att han varit en vända till New York och fjäskat för mupparna. FN skulle garanterat sno idén och starta i egen regi, något som skulle bli en parodi på yrkesskolor. Det var inte särskilt svårt att sia om. Historien hade en tendens att upprepa sig som bekant.

Leif Andersson i Bryssel hade verkligen svarat. Det hade varit en spänd väntan i veckor. David hade visserligen fått en knapphändig försäkran om att saken diskuterades, men säker kunde man ju aldrig vara. Svaret hade varit kort och koncist:

Hej,

Leif är mycket intresserad av att höra om ert projekt. Han hoppas att ni kan träffa honom på hans kontor för ett möte på fredag i nästa vecka. Är det möjligt?

Med vänlig hälsning
Charles Weissland
Politisk sekreterare

David hade läst meddelandet två gånger. Han hade känt rätt. Det hade varit som en bekräftelse på att han hade någon slags intuition som han aldrig tidigare varit medveten om. Kanske hade den funnits där hela tiden, men först nu hade han blivit medveten om en odefinierbar tillgång. Var det ens en erkänd förmåga, alltså vetenskapligt? Alltmer hade han börjat undra om Elda hade med det hela att göra. Mötet med henne hade revolutionerat hans liv på så många sätt. Hon hade på något närmast övernaturligt sätt tagit sig in hans kärna. Hur går sånt till? Man borde som människa kunna skydda sig mot den typen av intrång. Det ska vara möjligt att hålla dörren stängd, men troligen hade han själv varit för obetänksam, för naiv, inte alls medveten om vikten av att vaka över sin integritet. Särskilt som man. ”Vad är det egentligen som gör en man till en man”, hade han tänkt. Han hade satt sig i favoritfåtöljen med sin anteckningsbok. Inte mobilen. Anteckningsboken var av det flottare slaget. Svarta, mjuka skinnpärmar och kraftigt, fint papper. I den skissade han på sina egna livsfilosofiska idéer. Av någon oförklarlig anledning ville han att de skulle finnas bevarade till eftervärlden.

Med sina senaste deppiga anteckningar i klart minne hade han beskrivit en man så som det kommit till honom i ögonblicket att en man borde vara. Han hade aldrig tidigare funderat över saken på det sättet.

Viktigt att förstå vad som gör en man till en man! Mannen (en god man) är enkel och lätt att avläsa. Han gör allt för den han älskar. Han hatar dålig attityd och kommer att överge varje kvinna som inte förblir i hans ringhörna. Det spelar ingen roll hur vacker hon är, attityden och överlåtelsen betyder allt! Mannen blir oftast riktigt kär bara en gång i livet. Satsar han inte allt då, blir han i grunden olycklig resten av livet.

Förtroenden ger han inte lättvindigt. Inte ens nära vänner är helt att lita på. Vem vet vad de läcker till sina nära vänner …? Han avslöjar inte sina innersta böjelser för en levande själ, gör han det är hemligheterna snart allmän egendom.

En god man är konservativ i sin grundinställning, inte snar att omfamna varje ny trend (fluga). Han är trygg och står med båda fötterna på jorden. Han låter sig inte lura av hjärtknipande snyfthistorier, han utvärderar och analyserar, ser pragmatiskt på varje situation och prioriterar alltid sina närmaste, sitt eget folk och sitt eget land. Han dömer aldrig, men han släpper ändå inte inpå sig något som hotar den egna friden och det egna välbefinnandet.

En god man vet man var man har. Han är tydlig med sina sympatier och skäms inte för sina ideal och sin tro.

”Hm, man river inte gärna ut sidor ur den här anteckningsboken”, hade han tänkt. Nu stod det där och han hade inte vetat vad han skulle tänka om det han plitat ner. ”Det är i alla fall inte jag. Men skulle jag kunna bli den mannen, var det inte alldeles för sent, var man inte för alltid den man formats till som barn och den som livet gjort en till genom alla upplevelser, erfarenheter och förmenta kunskaper, medgångar och motgångar?”

”Jag vill inte åka till Bryssel själv”, hade han sagt till sig själv, ”det finns bara en …, Elda, hon måste vara med, men föreslår jag det för Torsten, slänger han väl ut mig ur sitt kontor. Han skulle kunna bli riktigt sur.” Han hade tänkt igenom alla möjliga tillvägagångssätt, inklusive att bara göra det i hemlighet. Förutsatt att hon skulle gå med på det. Han hade läst igen vad han skrivit om en god man, en riktig man. ”Hur skulle en riktig man göra?”

Dagen därpå hade han knackat på Torstens kontorsdörr.

-Jaaa!

David hade stegat in och försökt inta den självsäkra och självklara auktoritet han visualiserat på morgonen.

-Torsten, jag har ett förslag. Jag ska till Bryssel om några dagar för att prata med Leif Andersson, ja du vet vem han är, en kompetent och seriös politiker, inte en sån där broiler som vi tyvärr måst vänja oss vid mer och mer … ja, Leif är mycket intresserad av att få veta vad vi behöver, vad vi har på gång, ja …

-Kom till saken för helvete, du verkar nervös …

-Nej, verkligen inte, jag tror att du inser, precis som jag, att det här är en viktig nyckel, kanske den viktigaste för hela projektet. Jag behöver helt enkelt låna Elda. Jag vet att vi inte ska jobba ihop, men ingen regel utan undantag. Hon är helt enkelt den bästa tillgång vi har i känsliga lägen.

Han hade sett Torsten stint i ögonen.

-Jamen, va fan, det är klart att hon ska med om hon har utrymme för det. Jag kan inte beordra henne förstås, du får ta det snacket, men du har helt rätt, hon är vass den tjejen. Vi är trots allt ett team, glömmer vi det kommer vi aldrig att lyckas. Bra David, rätta takter, lycka till i Bryssel!

Han checkade in på hotellet i centrum sen eftermiddag. Elda skulle dyka upp om en timme ganska exakt. Efter en snabb dusch satte han sig och gick igenom sina anteckningar för femtioelfte gången. Han brukade aldrig vara nervös inför viktiga möten nu för tiden, men mötet dagen därpå skulle vara hans viktigaste hittills i karriären. Det var ingen tvekan om den saken. Om en stund skulle han äta middag med Elda. Han ville informera henne i detalj om upplägget. De skulle behöva vara totalt synkade vid mötet med Leif. Charles skulle också delta. Mötet var helt enkelt tvunget att bli en total framgång. Utan en seriös förankring i EU skulle projektet vara dömt att misslyckas. 

Det knackade på dörren. Elda. Punktlig för ovanlighetens skull. Hon var vackrare än någonsin. Uppklädd för en utekväll. Inte för ett affärsmöte. Å nej! Hon hade satt upp håret i en konstfull frisyr som måste tagit timmar att få till. För en proffsfrisör. Hon hade en knallblå, djupt urringad festklänning med kort ärm med fjäderimmitation i samma tyg. Axelpartiet var fyllt med isydda pärlor. I öronen hade hon stora, konstfulla örhängen i glas. De matchade pärlorna i klänningen på ett otroligt sätt. Strumporna var hudfärgade liksom de högklackade skorna. Hon skulle ha överglänst alla hollywoodstjärnor på röda mattan med hästlängder. Galaklädsel en vanlig vardagkväll med honom? Han kunde inte tro sina ögon. Blev helt knäsvag vid åsynen. 

-Hej Elda, så otroligt fint att se dig igen. Men, jag har inte tagit med någon smoking …

Han böjde sig fram för en kindkyss, men hon gav honom en kram istället, en sådan där ensekundskram där man knappt nuddar varandra.

-Ha, ha, gillar du min nya klänning?

-Gillar, Herre Gud, hoppas du tar det här på rätt sätt, men du är … du är galet vacker!

-Tack, jag kan ta en komplimang, sött av dig. Men har du en mörk kostym med dig eventuellt …?

-Ja, hade ju inte tänkt ta den ikväll, men … vad hade du tänkt dig …?

-Jag har varit i Bryssel flera gånger tidigare. Det har väl du också? Känner du till den där fantastiska hummerrestaurangen alldeles nära Grand Place, den är världsberömd? 

-Nej, faktiskt inte.

-Då vill jag att vi går dit. Alltså, det finns inget exklusivare, du kommer att baxna! Man kan sitta ute, men jag skulle önska att vi sitter i den fantastiska salongen. Miljön, maten, dofterna, musiken, gästerna … det är det lyxigaste du kan hitta. Vi kan fira ikväll David, jag vet att vi kommer att nå våra mål med mötet i morgon, jag bara vet det!

Hon satte sig försiktigt i fåtöljen vid fönstret och studerade sina naglar. Sina lösnaglar. Ett par av dem var konstfullt motivmålade. David sneglade åt hennes håll medan han tog fram kostymen ur resväskan. Där var den igen, den där barnsliga, frånvarande blicken. Trots makeupen såg hon ut som en liten flicka. Bet lätt i underläppen. ”Är det där den verkliga Elda”, tänkte han. Hon sparkade av sig skorna och drog upp benen under sig. Hon undersökte naglarna ingående och noga. En lång stund. Så tittade hon upp. 

-Vet du att på min vänstra tumme har jag en kartnagel? Nej, det har du kanske inte lagt märke till. Jag har blivit bra på att dölja den. Inte så att jag skäms direkt, men den hör liksom inte till mig. Ändå har jag alltid haft den … Jag ska visa dig någon gång …

-Hm, okej.

Han visste inte vad han skulle säga. Det var nog första gången hon visat någon sorts svaghet inför honom. Han visste inte vad det kunde betyda, att hon berättade det för honom på det sättet, men kanske var det för att släppa honom lite närmare, att låta honom ana att hon tänkte lätta en smula på förlåten, att hon bit för bit ville bli personlig med det som tillhör det privata, det sköra i känslolivet … hon såg så ensam och sårbar ut i de där ögonblicken … de skulle ju träffas igen, åtminstone en gång, i Israel, han kände en stigande förväntan och föreställde sig att de skulle bli så nära vänner man kan bli.

Restaurangen var verkligen så flott som Elda beskrivit. Och gästerna var uppklädda, den ena elegantare än den andra. Så snart de blivit anvisade ett bord, stod en kypare där med menyn. Han var som klippt ur ett reportage från någon Oscars-gala. Elda visste exakt vad de skulle beställa. Hon hade en favorit. Något gratinerat med tomat fick han veta. Viner hade hon visst också koll på. Hon beställde in en flaska rött. David tyckte det verkade lite konstigt, men sa inget. Tänkte bara att rött vin dricker man till kött och vitt vin till fisk och skaldjur. Kyparen tittade beundrande på Elda när han hällde upp ett smakprov i hennes glas.

-Ett utmärkt val fröken. Exellente! Denna lätta Chianti kommer att ta er rätt till nya höjder. 

Medan de väntade på maten, ville David gå igenom morgondagens möte mer i detalj. Elda avbröt honom innan han riktigt fått fram sin strategi.

-David, jag tror inte att du och jag behöver gå igenom allt i detalj. Jag har förtroende för att … att vi går i förutberedda gärningar. Det enda jag skulle vilja veta är om du kommer att föra in några nya tankar i samtalet, sådant som vi aldrig berört tidigare.

-Jaha, okej, du är så säker alltså? Nya tankar, ja det finns sådana, men jag hade tänkt spara dom till nästa möte, om det blir något vill säga …

-Får jag höra, jag är nyfiken på hur jag kommer att reagera spontant, ta med allt. Det kan vara osorterat och ofullkomligt, men det är just den fasen jag går igång på, alla bitarna utslängda på bordet du vet.

Hon gjorde en svepande gest med båda armarna och skrattade som ett barn på cirkus.

-Okej, så här.

David böjde sig lite närmare över bordet och sänkte rösten.

-Kineserna Elda, dom kommer inte att låta oss husera fritt, förstår du?

-Varför viskar du?

-Därför att det är allvar. Det vi håller på med. Vi håller på att ladda en bomb Elda, en gigantisk bomb som kommer att skaka om hela världen. Den kommer att förändra maktbalansen, rubba världsekonomin, skapa tumult på börserna …

-Men David, vi pratar om skjortor och shorts och solhattar …

-Det är bara början, det förstår du väl? Det vi sitter på, vår idé, kommer att sätta igång en dominorörelse utan like. Just nu är det oöverskådligt, men vi kommer att nämnas i historieböckerna i generationer!

-Ha ha, den där glöden måste du visa i morgon David, spar inte på din entusiasm. Säg inte att vi är optimister eller annat skräp, det duger inte, peka på att vi analyserat situationen noggrant, att vi är realister och att vi tagit oss förbi stadiet av skepsis. Jag vill ha en stöttande roll imorgon. Du måste leda samtalet, jag fattar att du till och med övat framför spegeln ett antal gånger. Det har jag gjort, varför tror du jag har klätt upp mig så här. Jag övar!

-Ha ha, oj oj, okej, jag är beredd och med dig vid bordet kan vi nog få de där herrarna att köpa vad som helst, om inte annat så för chansen att få träffa dig igen.

Han lutade sig fram ännu närmare.

-Europa får inte hamna i för stort beroende av länder som redan är eller som kan tänkas bli våra fiender någon gång i framtiden. Vi får inte vara naiva. ”Vi såg det inte komma” är något man ursäktar sig med när allt är för sent! Du vet vad som är den starkaste drivkraften för alla. Det är inte pengar. Det är ideologi. Kultur, värderingar, religion, politiskt system, nationell stolthet … allt det där är sånt som startar konflikter och krig. Om livsnödvändiga varor plötsligt skulle saknas, kommer Europa som helhet att knäa och somliga länder, de som planerat kortsiktigt och endast utifrån idealet ”fri marknad” och lättköpta vinster, ligga helt utslagna. Kina kommer att svara med kraftfulla motåtgärder så snart det går upp för dom vad som håller på att ske. Vår export åt det hållet kan vi kompensera, men vi kan inte vara utan högteknologiska produkter där de tillåtits ta ledartröjan. Därför måste sådana varor identifieras och en plan upprättas, ju förr dess bättre, på hur dessa ska kunna tillverkas i Europa eller av västallierade, framför allt tänker jag på Natoländerna, men också Indien, världens största demokrati. Försvar är i första hand att vara oberoende! Fältet måste öppnas för privata initiativ och kapital, men stöd av tidsbegränsade ”uppstartslån” med goda villkor, måste också till. Det är viktigt att inte allt hamnar hos en aktör. Konkurrensen måste upprätthållas. Oseriösa aktörer kommer att se sina lån sägas upp!

-Pratar du om mikrochips, solceller, batterier … alltså allt som … du milde, du vill att Europa ska ta upp konkurrensen med Kina på deras kronjuveler … och att du och jag ska väcka … ?

-Ja, jag pratar om den sortens produkter, men nej, det är inte det som är syftet, grejen är att vi måste se till att inte vara beroende. Beroende Elda! Vi kommer bittert att ångra vår naivitet den dag Kina, framför allt Kina, börjar öva utpressning på oss. Då är det för sent! Som med oljan. Vi är redan i klorna på arabländerna. Varför tror du att vi i väst tar emot horder av flyktingar från Mellanöstern och norra Afrika? Vi måste göra som dom säger, annars … Nu är det för väl att vi sätter till alla klutar för att göra oss av med beroendet. Jag menar genom den så kallade gröna omställningen. Den har egentligen inget med klimatet att göra, det är bara ett alibi, en påhittad story. Alla vet egentligen, eller borde fatta, att det är instrålningen från solen som styr klimatförändringarna. Att den varierar över tid. Människans påverkan är försvinnande liten. Du fattar, vi får inte göra om samma misstag igen. Sådan nonchalans får förfärliga konsekvenser. Ingen har egentligen något bra svar på hur vi nu ska kunna reparera följderna av massinvandring, mångkulturalism, integrationsmotstånd, språkkaos och annat förfärligt som vi själva orsakat. Eller vi … våra odugliga politiker för att säga det rakt ut. Det är det här som driver mig. Alla vi som är kreativa, som skapar något, som kommer med innovationer och nya idéer, det är alla vi som borde trycka på politikerna. Vi har inte sett den delen av samhällsansvaret. Vi har lämnat fältet öppet för utpressare och rent kriminella att styra våra folkvalda mot stupet. Du vet, vi har starka röster i vår riksdag som vill lägga ner kärnkraften! Förstår du? Tänker dom i termer av oberoende? Nej, inte ett ögonblick. Dom ser inte sambanden, ser inte att det är som att skära sig själv i handleden.

Han visste inte hur han skulle tolka uttrycket i Eldas ansikte. Var hon lite imponerad? Eller såg hon framför sig en drömmare, en fanatiker eller kanske en galning? Hon visade inte vilket. Hennes ansikte var helt uttryckslöst medan hon tyst studerade honom. 

-Hmm, David, jag vet inte … du är bra sugen på att föra fram saken på det sättet imorgon, eller hur? Jag vet att jag nyss uppmuntrade dig att köra på, men det är nog inte så klokt att börja slå mot politikerna, att kasta skuld … ja, du förstår, vi måste ha dom med oss … dina grandiosa visioner skulle dessutom kunna komma att skymma vårt verkliga incitament, att ta tillbaka tekoindustrin till Europa …

-Håller du med mig i sak?

-Vet inte, det är storpolitik, både du och jag är okunniga på området, vi har inte en aning om vad som pågår på den nivån … du har rykte om dig att riva upp känslor …

-Vem har du pratat med?

-Eh, ingen, men har jag fel?

-Jag trodde att du var på min sida, annars hade jag aldrig föreslagit att du skulle komma med till Bryssel. 

-Inte anade jag att du hade planer på att hamna i historieböckerna som någon sorts världsfrälsare!

Nu blixtrade hennes mörka ögon. Där och då var hon helt klart störd över det han delat.

I samma stund kom maten in. David tvekade inför första tuggan, ville inte förstöra tavlan framför sig. Han tog en bild med sin mobil. Såg till att Elda kom med i all sin prakt. De började äta under tystnad. Rätten var det godaste David någonsin smakat. Otroligt. Den gratinerade hummern serverades som en spännande röra i sitt röda skal. Hela uppläggningen var magnifik. Ett konstverk.