Kära Julia, jag hoppas du lever och har hälsan. Det var väl en så där tjugo år sedan sist. Jag vet inte om det här är rätt adress att nå dig på, men det är den jag kan hitta. De här så kallade digitala världen, gör mig lite trött.

Med tanke på priset på frimärken i dag, ja 22 kr stycket, hoppas jag verkligen att posten letar rätt på dig om du flyttat. Om du inte längre finns i livet, hoppas jag att detta brev hittar fram till din sista viloplats för att få vila där, tillsammans med dig. Jag saknar dig!

Tänk så många fina samtal vi hade, ja och stunder. Sådan innerlig gemenskap! Finns sådan numera? Alla har ju så bråttom och ska visa upp sig på det som kallas sociala media. Hellre utmärglad och rik en rund och glad.

Jag vet att ditt äldsta barn lever och har barn, men jag har ingen aning om var hon bor nu, tappade tråden för säkert 5-6 år sedan då hon flyttade från Dalarna.
Ditt mellanbarn, din drottning, har gått bort, i bröstcancer, så hemskt så ung, men, varför dessa implantat, hon var ju så vacker ändå och ja,din yngsta, din son, han bor faktiskt på institution. Han började ju tyvärr med knark och brott och så småningom blev han väl utredd av vården. Men du vet ju allt det där mycket bättre än jag. Vården ja, var det en privat utredning för dyra pengar eller? Det är väl det sista kapitalistiska målet, att tjäna pengar på människor födelse, sjukdom och död, ja förutom deras arbete, då. Jag har förstått att han har båda Autism, ADHD och en lättar demes orsakad av knarkandet, men också att ha har det relativt bra idag och är väl omhändertagen. Tänk om han varit Idol, rappare eller så kallad "Influencer", då hade han blivit rik och berömd, inte straffad och instängd, men olika falla ödets lotter, eller hur?

Mina barn, ja, du träffade dem ju ganska mycket som små, dem har jag mycket ringa kontakt med. Dottern har för mycket att göra, med två egna företag och hon föredrar kontakt med sin pappa och hans nya familj, som kan hjälpa henne mer praktiskt och ekonomiskt, än jag kan. Sonen som faktiskt till sist fick egna barn, har tagit avstånd från mig eftersom, som han säger, "min sambo och du inte kan vara i samma rum ens ". Ja då väljer han att avsluta kontakten med sin mamma, för det är enklare. Han vet ju att behöver han mig, så kommer jag. Den här dumma "mammakoden" som sitter i generna. Så jag känner inte mina egna barnbarn tyvärr. Får inte komma på deras kalas eller ens träffa dem ensam med min son, för de är ju "hennes". En dag kanske sonen och barnbarnen förstår, men tills dess får jag allt vackert bita i det sura äpplet. Allt är väl mitt fel, som vanligt. Har du läst boken svärmodern? Om inte, om du lever, om dina ögon fortfarande kan läsa, så rekommenderar jag den. Kvinnor kan verkligen vara hemska med varann. Har upplevt det från alla håll så att säga. Men har jag lärt mig något av det? Det är nog en bra fråga.

Jag skulle så gärna vilja att du skrev, ringde eller kanske mejlade, så som det är det ibland görs nu, men vi får väl se vad som händer. Jag hoppas ska du veta. Tänk att efter alla dessa år, så hoppas jag. Borde väl ha lärt mig det med, att inte hoppas. Men jag skriver in alla mina möjliga kontaktuppgifter, till dig.

Minns du folkhögskolan, festerna, samtalen och när vi sydde kläder tillsammans och sålde. Minns du hur stolta vi var att vara födda, uppväxta och leva i det allra jämlikaste samhället i världen och vara unga eller mitt i lviet, på 1960 - 1980 talet?

Minns du glädjen och stoltheten vi kände över vårt hemland, vårt skolsystem, våra fackförbund, vår kvinnokamp, SJ och det faktum att det var svårt att bli alkoholist här, pga Sysembolaget. Ja vi gillade båda Systembolaget, med tanke på
våra egna personliga historier och bakgrunder. Minns du hur fint det kändes, om man var utanför Sveriges gränser att säga "jag är svensk!"

Minns du framtidstron, hur vi var på väg, hur bra allt skulle bli, till sist. Kära du, i dag har vi facit. Både på det som fallerade där och då och hur det blivit nu.

Jag hoppas du trots allt finns därute och andas och ler mot solskenet och den blå himlen. För vem vet när det blir över 40 grader i skuggan här i vårt land och alla leeenden mot solen, slocknar och syrgasnivåerna kanske sjukner till skadliga nivåer. Men ställa om klockorna, det ska vi ändå, för "sommartid" det är fint det, eller hur?

Ja du vet min ironiska humor. Den fungerade bättre då, än nu. Det fanns fler tillåtna variationer på "att vara" skalan då, än nu. Man fick skämta om det mesta med. Utrymment är i dag skrämmande litet och allt ska var så effektivt. Vilket skällsord jag tycker att det är, " effektivt" eller kanske man kan sätta likhetstecken mellan effektiv och destruktivt.

Samlar du på brickor än? Minns du alla lerfigurer - Moder Jord - jag skulpterade? Har du någon kvar? Jag har en vacker bricka jag fick av dig en, gång. Det är Tulpaner på den, i varma färger. Varma som du, men mindre varma än, Tunnelbanan Gröna Linje om sommaren ( Bastulinjen kallad ).
Ja, av det kanske du förstår att jag bor jag kvar i stan. Idag skriver jag tyvärr gällande det. Varför flyttade jag inte efter separtionen? Jag var ju på väg och jag skulle inte ha låtit barnen stoppa det. Men där är den igen, den där mammagenen, som slår ut allt annat, oavsett om det märkt eller inte. Här sitter jag och väntar. Kanske kommer de, en dag.

Jag kommer söka efter brev varje dag under lång lång tid, och hoppas, ändå.
Lev och må, som min far skulle sagt, min kära gamla vänna!

P.S. Jo, jag hörde att Eva gått bort, faktiskt för bara två år sedan. Jag minns vår sista kaffestund utanför museet, vi tre. Så stolt jag är över att ha känt henne och gått på samma skola, en gång i tiden. Stor kram från din Lena


KONKRET RESLUTAT;
Efter dygt en vecka kom brevet i retur. Lite lätt skamfilat och med en tryckt/ stämplad text: Adressat okänd.

Nåja det hade i alla fall hanterats av någon människa, och inte bara AI.