“Håller du dörren” Farsan står framför dig
farmor framför honom och ni tar alla ett kliv fram
så du hamnar direkt i dörröppningen. För första
gången kan du se in i rummet framför och det
tar en minut eller två innan dina ögon vänjer sig.

“h.n s.. n.v..en ut” farmor säger något,
du hör knappt men pappa din skrattar,
och ser tillbaka på dig “han är det”
och de skrattar och du med men
du frågar ändå “Vad sa farmor?”
“Hon sa, nyvaken. Hon sa att du
ser nyvaken ut” och stolt som en tupp
vänder han sig till sin mor och de ser
till dig och du fattar ingenting men du
skrattar med dom, det är ingen illvilja där så
du kan ge dom det och dessutom, det
känns bra att få vara en del av det de har.

Kön ringlar fram i rummet framför dig.
Stort som ett klassrum, så inte stort alls
och med trettio, fyrtio ryggar där inne
så är det luftigt. Du ser ansikten i profil
du hör mummel av röster längre fram
du tänker på din klass på högstadiet
En bunt ansikten, en bunt ryggar, men
inte fler än att du känner alla direkt:
Framför farmor står en åldrad dam,
framför henne en ung man, yngre än dig
framför honom en tjej i lång kjol, i blus.
Som något tjejerna på söder har när de går ut.
Mannen framför henne knåpar på ett fiskenät
och ännu en bit längre ned i kön står en tjej
med en bunt tändved och söker med blicken
efter någon spis att slänga dom i.

Kön är stilla, men små viskningar rör sig.
För tvåhundraåttio år sen drar gubben
med skägget ett skämt och en våg av skratt
böljer genom kön hela vägen ner till dig
När du skrattar till du med så ser du upp
och gubben ger dig en nickning. Han har
din näsa, exakt din näsa, och är så nära att
du nästan kan röra vid honom, men kön är låst,
han är framför dig och du är bakom: en nickning
är allt du får, och ett skratt, glöm inte det.

Det är en familj av busungar ändå
så kön är fast men den ringlar sig,
viskningar gör olagliga hopp ibland
Din farmor står och snickesnackar med
han från medeltiden och de är de enda
här inne som har rött hår. Hon visar
en tavla hon ritat och han ger lite råd
något med kompositionen som sticker
och hon nickar bara, håller med. Tackar.

Som sagt, det är inte många här inne
två steg bakom snubben från medeltiden
så är det en liten tjej, högstadiet, max som
ser orolig ut, som att hon hamnat fel
men kön är ju låst så hon står där hon står
och mellan henne och han från medeltiden
är det en kvinna som bara gråter och
gråter och gråter. Bakom alla dom tre
står ett brödrapar av någon anledning
och sen är det några personer till
innan nästa dörr. Han längst fram
är skägglös, har ett ärr över ansiktet
och ett svärdhugg genom magen
och hans enda öga vänder sig mot dig
som för att säga att “det blir bra” innan han
tar ett steg in genom dörren och försvinner.

“Han ser nyvaken ut” Farsan säger det och
du hajar till. Svarar på ren reflex “Ja, han är det”
Bakom dig försöker det vackraste du sett,
fokusera sina ögon mot solen innan han ser
ditt ansikte och brister ut i ett leende som kan
smälta järn och du skrattar, du måste skratta och
din farsa skrattar med när du stolt som en tupp
svarar på vad din son precis frågade “Han sa -
du ser nyvaken ut” Din son nickar, ler och
du lyfter blicken från honom till rummet bakom
där trettio, fyrtio ansikten står och ser oroliga ut,
vilsna. Förvirrade. Du försöker lugna dom,
du viskar “Det blir bra” till sonen din och alla
bakom, en våg av lugn rör sig bakåt och du vet
inte, kanske funkade det, kanske inte, men kön
rör sig nu och du tvingas ta ett litet steg fram, minimalt,
men tillräckligt så du behöver fråga din son så
mjukt du bara kan “håller du dörren?” och han nickar,
fångar dörren i steget efter ditt och med ögon stora som tefat
ser han för första gången in i rummet framför er.