den radioaktiva målningen
av flammande solrosor
smälter över dina händer
du är en levande människokropp
som tänker på att måla
med oljefärger
som Gauguin eller Van Gogh
radioaktiva blommor
vars gulhet radierar
ett intensivt solljus
det strålsjuka i dem
stör dig inte
vi tänker poesi eller konst 
som bindväv   
Van Gogh är muterad nu
en entitet med åtta huvuden
som står vid sitt staffli
och målar The Starry Night  
nere i din källare
varför gömmer det
sig en hydra i din källare
tänk inte så mycket på det
istället klyva solen
som en drakfrukt
och smaka på blodet
från alla människor
den skördat i torka
eller av en ännu vackrare
radioaktivitet
tänk inte på poesin
om du inte först
gör den till ett ironiskt ägg
som Van Gogh
aldrig målade
innan han skar av sig
sitt vänstra öra
och åt upp det  
så att det skulle veckla ut sig
till en karta i hans inälvor
med en väg mot de Elyseiska fälten 
i den himmelska solnedgången 
nej tänk inte att ironin
är lite som den vita protoplasman
som faller över riksdagshuset
i en oerhört suggestiv och eggande scen
som framtonar i en svartvit
dikt från sextiotalet
från en diktsamling av en okänd poet
du finner på golvet under bokhyllorna
på ett antikvariat i New Delhi
den här dikten vill inte säga någonting
jag vill att den här dikten ska dö
och inte vara ett ägg som spricker
och avslöjar en muterad bläckfisk
med dödlig blodcancer
som trycker ner sin tentakel
i din hals och befruktar dig
med guds evinnerligt
lysande frånvaro