Jag tänkte just koka ett ägg
när radion nämnde att det var Långfredag.
Den där dagen då världen håller andan
och affärerna stänger som om Gud själv
behövde tystnad för att dö.

Jag tände ändå lampan ovanför diskbänken
som inte direkt är Golgata
men ändå en plats där saker slits itu—
svampens inre, ett glas som går i kras
min egen tro på att disken någonsin tar slut.

Jag tänker ibland på uppståndelser.
Inte så mycket av kroppar ur gravar
men mer som kaffet som reser sig i presskannan
efter en lång natt
eller hur solen återvänder
som en något trött pendeltågsförare
måndag morgon.

Det är något vackert i berättelserna ändå
även om jag inte tror på dem
i bokstavlig bemärkelse.
Som att läsa sagor högt för ett barn
och ändå inte förneka
att stjärnorna finns där ute
obekymrade, stumma, lysande
helt på egen hand.

Och kanske är det det
jag gillar mest med min otro:
att jag får fira påsk ändå—
med chokladägg och lediga dagar
och en mild vördnad
inför människans envisa försök
att skapa mening
mitt i all denna tystnad.