vinden rasande

livsdöd gryning solnuddas

i djupet av dagens fördolda vrår 

anas oss intet   

om inte 

om inte ett 

om inte ett jordens alarm  

stör nuet

där en ljusbåge av hopp 

gnistrar till

ger riktning

i en stråles glödbädd

blir en illuminerad räcka fotspår  till

på eftervintrig brunmark

där ideliga omärkbara förvärkar

inbjuder till

längtans äntliga förlossning