man kan tänka sig döden som
att avlägsna ett filter
som en vit rokokostol uppställd vid slutet
av det ödsliga fältet
där stillheten och tystnaden
får det vita tyget att fladdra på ett diffust
och knappt märkbart sätt


::

den vita saven får träden att darra på morgonen
jag tänker på dig, att ditt ansikte är ljust
som ett fartyg som rör sig i oändligt långsam
takt över det grumliga vattnet, förbi öarna ut mot
det öppna, tysta havet, ja, du är min transport
och jag tar med mig det höga fotografiet av
de vita ormarna som hängde i det tomma rummet
där jag en gång levde bland de fiktiva träden 
och jag tog med mig de solblekta fotografierna
av insekterna som myllrade över en
okänd mans händer i den amerikanska öknen 

::


dödens vita protoplasma
faller i ultrarapid
över den bygd som egentligen
aldrig tillhörde mig
när jag förlorade allting
så såg jag att
jag egentligen aldrig hade
någonting från början
det var bättre att stå på stranden
i regnet, i det nakna och rena uttrycket
än att leva i deras plast
deras renässansslott av surrande neon
som står strax intill avgrunden
och smälter som ett isberg i Arktis

::


jag ser fortfarande ditt ansikte
och jag följer efter dig in i drömmen
jag vet inte om du är en rymdfarkost
av ett böjligt, elastiskt material
vi tar med oss den sista grönskan
från jorden och stänger in oss
med zebrorna och noshörningarna
i en abstrakt dröm
i en målning kanske
av en mentalsjuk patient
inlagd i den gamla tidens mentalsjukhus
med höga kakelugnar och
betjänter som står redo
att servera konjaken 
och det upphettade heroinet 

::

jag önskar att mitt ansikte var gjort av lera
och blod, och att döden återupplivar mig
när jag ligger i soffan och stirrar ut 
i tomma intet en tisdagskväll i april


::

jag tänker på fotografiet av den vita ormen
som slingrar sig runt den antika bysten
jag vet inte vad det föreställer
om det är poesi
eller om det är fiktiva
amsagor utan substans
eller om det är den kalla anarkins
sönderfall och lugn 


::

att leva inuti en svart sopsäck
och sticka hål i den
så att det honungsmjuka ljuset
sipprar in över mina händer
med smaken av sötma
och behagligt dödliga kemikalier
barnets falska evighet är gjutformen
i vilken deras ansikten har
stelnat till guld