Det är så tyst,

så oväntat stilla, 

här på Mälarens botten.

Allt det onda,

allt det svåra ..

Alla skärande,

huggande, 

slitande,

ljud ..

Bara ett avlägset overkligt surr

Jag svävar viktlös

utan kroppens tunga börda,

utan tyngdpunkt eller centrum. 

Känner ingenting, 

finns inte

och jag vill gråta

av lättnad

och av befrielse.

Salta tårar, som blandas

med Mälarens bräckta vatten.

Fri. Till slut blev jag fri.

"Jag kommer hem"

Jag tänkte så

när jag rusade genom luften

mot vattenytan

i natten 

- den där novembernatten 

på Tranebergsbron.

Först benen över räcket ...

"Jag kommer hem!"