En släkthistoria från skärgården.

Följande text publicerades den 15 juni 2024 som ett avsnitt i traumaserien Förlängd exponering. Jag har valt att låta den utgå ur serien med motiveringen att den saknar koppling till temat om trauman. Men oavsett detta tycker jag att den förtjänar att publiceras som en egen text. Den har redigerats och publiceras nu med annan titel. Det första fotografiet som beskrivs publiceras med detta avsnitt. Det andra som beskrivs är ett gruppfoto och publiceras ihop med nästa avsnitt.

Kring millennieskiftet ägnade jag mig en del åt släktforskning, och kom då i kontakt med flera släktingar på fars sida, bland annat en syster och bror till farfar. Systern bodde i Södertälje, och brodern i Blackeberg i västra Stockholm.
Brodern och hans fru bjöd mig till Blackeberg på middag för vidare släktsamtal. Systern kom också dit. Jag bjöds två gånger till och med, och njöt av vällagad mat. En stor stek var det ena gången, med potatis och mycket grönsaker.
Jag var vid den tiden en fattig student, och åt oftast billig och näringsfattig mat. Jag slukade middagen hos farfars bror, och lyssnade när han och systern berättade om sina barn- och ungdomsår i en fiskarfamilj vid Rågsundet, några mil norr om Oxelösund. Ön Rågsundet heter egentligen Lagnö men kallas ofta för Rågsundet efter sundet mellan Lagnö och fastlandet vid Vålarö.
Redan som barn lyssnade jag på min farfar när han berättade om uppväxten på Rågsundet. Men jag var nog för ung för att fullt ut förstå orsakerna bakom det som skedde, och jag hade inte alltid ro att lyssna hela tiden när han berättade en lång historia.
Åren gick och någon forskning kring farfars släkt har jag inte ägnat mig åt. Men tankarna på fiskarfamiljen har återkommit, och frågor dykt upp. Hur såg vardagen ut för farfars far, hans hustru och deras barn? Tillvaron för en fiskarfamilj i början på 1900-talet måste ha varit mycket kärv.

När jag googlar Rågsundet får jag flera träffar, bland annat på Sörmlands museum. Jag söker vidare i museets samlingar där svartvita bilder radas upp på människor som arbetat och levt på Rågsundet.
Och där är de. Farfars familj. På många bilder. Vid arrendatorbostaden, i fiskebåten, på ljugarbänken, på åkern med hästen som hette Eriksson, och till och med som det antas, i lek under ett bröllop.
Och varför hemlighålla deras namn när de ändå står där, fritt att läsa för varenda svensk som besöker museets hemsida. Klara och Johan Gustafsson hette de. Farfars hårt arbetande föräldrar som levde ett så händelserikt liv som fiskarbönder att historierna om dem och deras familj berättas än idag.
Farfars far, fiskarbonden Johan, som dog något decennium innan jag föddes, lär ha varit en stor muntlig berättare, precis som min far och farfar. Han var en hyvens man och omtyckt av alla. Men han var ingen vekling. När han sprängde till sjöss för att få upp fisken till ytan, bet han alltid av stubintråden med tänderna. Aldrig med tång. Det berättade både min far och farfar för mig.
På ett studiofotografi står han och hustrun och tittar in i kameran. Det är det enda pappersfotografi jag har på farfars föräldrar. Fotot finns även publicerat på museets hemsida. De ser harmoniska ut, med ansikten präglade av skärgårdens skiftande väderlekar. Bara en bit av deras överkroppar syns, men det råder inget tvivel om att det är kroppar avsedda för hårt arbete. Starka och muskulösa som aldrig viker sig under en lång arbetsdag med mycket rörelse och tunga lyft.
Farfars far har ett nästan vilt uttryck i ögonen, men av det goda och glada slaget. Liknar nästan en sjöbuse, och om han valt aktörsyrket hade han garanterat spelat huvudrollen med bravur i någon film om busiga skärkarlar.

Men hur kommer jag då vidare i mitt sökande efter svar på frågorna om livet på Rågsundet? Kanske vet givaren av bilderna till Sörmlands museum mer om familjens liv på ön. Är det rentav en släkting till mig?
Jag hittar ett telefonnummer och får tag på kvinnan som står som givare. Hon berättar att hennes mormor var halvsyster till Klara, farfars mor. Vi är alltså släkt.
Hon vet mycket om livet på ön och har gjort en bildberättelse som heter Rågsundabarnen. Hon skickar den till mig, och jag läser och tittar. Försvinner in i en tillvaro präglad av hårt arbete, men också av glädje och lek.
Följande redogörelse om vardagslivet på ön bygger på samtal med min släkting och hennes bildberättelse om barnen på Rågsundet. Bengt Östergrens bok Nyköpings och Oxelösunds skärgårdsfiskare har jag också använt som källa.

Mellan 1911 och 1944 arrenderade Johan och Klara ett hemman på Rågsundet, och det var där som min farfar och hans sex syskon växte upp. I familjen bodde även två fosterbarn. Här bedrevs både jordbruk och fiske, och Johan beskrivs mycket riktigt som fiskarbonde på museets hemsida.
På gården fanns får, grisar, kor, ankor och höns. Fåren flyttade man runt på holmarna för betets skull. Och så hästen Eriksson som Johan ska ha varit mycket stolt över. I Bengt Östergrens bok beskrivs den som en "prisbelönt ardennerhäst". Vilka särskilda gåvor Eriksson hade framgår inte, men den var säkert stark och flitig i arbetet.
Klara sålde mjölk och smör till sommargästerna på ön, och på fyrtiotalet sålde hon och Johan mjölk och smör på Smörtorget i Nyköping som då var en marknadsplats.
Johan fiskade gäddor och flundror, och hade strömmingsskötar, och det var vid Fiskbron i Nyköping som han och de andra skärgårdsborna sålde sin fisk. Johan och Klara sålde även mindre mängder fisk på Smörtorget.
Det finns en historia om Johan och prästen i Svärta, som lär ha utspelats vid Fiskbron.
En dag när Johan hade levererat fisk vid kajen mötte han prästen som hälsade på honom. Johan som såg lite illa på äldre dar uppfattade inte att det var prästen. Denne frågade då:
- Känner inte Johan igen mig?
Irriterad över sin dåliga syn utbrister Johan:
- Är det inte själva fan! Att man inte kan känna igen folk!
Svärtaprästen lär ha haft sinne för humor, och tagit det hela med ro.
Det finns en variant på historien där Johan istället ska ha mött prästen vid Brannebolstugan där farfars äldsta syster Signe bodde. När prästen dyker upp säger Johan:
- Se på fan! Är du ute och går!
Oavsett vilken version som stämmer bäst, indikerar historien att Johan inte hyste någon överdriven respekt för präster.
Jag läser i Rågsundabarnen och noterar att det inte bara åts fisk på ön, utan även sjöfågel, och att man tog till vara på dunet som stoppades i kuddar och täcken.
På somrarna kom många besökare till ön, och både släkt och sommargäster hjälpte till i slåtterarbetet. Klaras och Johans hem var en plats dit många sökte sig och trivdes. Familjen anordnade roddtävlingar och danser på lövad loge, där man åt och drack.
Skärgårdsborna både fiskade och gjorde dagsverken ihop. Fick man det svårt kunde man räkna på hjälp från vännerna. Ibland rodde Klara iväg med matkorgar till en familj på en annan ö.
Någon skola fanns inte på Rågsundet. Barnen fick ro till Maltbacken på fastlandet och sedan gå den sju kilometer långa vägen till Grytmar där skolan låg.
Varje dag hördes signalen från ångfartyget Victoria när hon passerade genom Rågsundet.
Beträffande båtar så lär Johans första fiskebåt ursprungligen ha varit en livbåt, och hur han kom över den beskrivs i Östergrens bok om skärgårdsfiskare.
Det var strax efter nyåret 1915, och ångbåten Ferro hade strandat på Kopparnageln, ett ödsligt skär i Oxelösunds yttre skärgård. Först 1957 fick den en fyr med "AGA-ljus med lins av 6:e ordningen", som det står på Svenska Fyrsällskapets hemsida. Besättningen på sjutton man tvingades gå i livbåten som drev mot innerskärgården och Lundskär, där männen gick iland. Därifrån gick de vidare på isen till Risö, och slutligen över isen till Rågsundet.
Klara som stod i hemmet och såg ut genom fönstret lär ha sagt:
- Kors i allsin dar, det kommer en massa karlar över isen hit mot oss.
Även om det var ett hårt liv på många sätt för en fiskarfamilj saknades aldrig mat hos Johan och Klara. De sjutton männen fick förtäring och logi. Och Östergren skriver att det var "en naturlig sak för det gästvänliga och snälla folket i Rågsundet."
Johan blev intresserad av livbåten som räddat männen, och köpte den för femtio kronor. Den ska sedan ha gjort ett gott arbete som fiskebåt. Efter livbåten satsade han på en så kallad Mönsteråsare med Säfflemotor, och därefter en Blekingebåt med Västerviksmotor.

I mitt plötsliga och oväntade arbete med att få kunskap om en svunnen tid i min släkts historia, kontaktar jag tre personer till. Det är farfars brorson i Nyköping, farfars systerson i Södertälje och farfars systerdotter i Stigtomta utanför Nyköping. När jag talar med dem växer berättelsen ut. Människorna på bilderna får själ och hjärta, och jag antecknar frenetiskt. Ringer tillbaka och ställer nya frågor, och är tacksam över deras tålamod. Inser att dessa stunder är få, alltför få, då en yngre generation får ta del av värdefulla släkthistorier.
Farfars systerson berättar att Johan intervjuades om livet på Rågsundet, och att det spelades in på rullband. Men var materialet finns vet han inte.
Men tack vare mina nu levande släktingars berättelser börjar ändå en bild av en fiskarfamilj ta form. Jag tittar på de gamla bilderna igen som fått något personligt över sig. Människorna är inte längre några främlingar. Jag tycker att jag känner dem. Lite grann åtminstone.

På en gruppbild tagen en sommardag 1926 står hela syskonskaran samlad, troligen i närheten av bostaden. Det är nästan hundra år sedan. Det ser ut att vara högsommar och varmt. Solbrännan, ett märkbart signum för skärgårdsbon, har satt sig. (Se gruppfotot i del 2!)
Stämningen är uppsluppen och avslappnad. Det är troligen helgdag när fotografen kommer på besök. För nog var det väl en yrkesfotograf som tog bilden? Eller höll man sig med egen kamera på 1920-talet? Mina släktingar har olika uppfattningar angående kamera och fotograf, och någon nämner lådkamera. Att familjen kanske hade en sådan. Men ingen vet säkert.
Två av de ljuslockiga småflickorna på bilden är halvkusiner till farfar och hans syskon. De heter Thorun och Ingrid. Den tredje flickan längst till vänster i bild med ljusa lockar heter Ulla, och adopterades av en äldre bror till Klaras svåger. I mitten står en ung ljus kvinna med en ljus pojke framför sig. De har noterats som okända. Resterande sju personer är Johans och Klaras barn, det vill säga farfar, hans tre bröder och tre systrar.
Den andra flickan från vänster i rutig klänning är farfars lillasyster Vera. Hon håller om sin halvkusin Thorun. Det var Vera som bodde i Södertälje och som hälsade på hos brodern i Blackeberg då jag var där i släktsamtal i början på millenniet. Hon var då drygt åttio år. Hon hade med sig en förteckning över alla personer som bedrivit rörelse på Rågsundet, och gav mig ett exemplar.
Från mitten av 1600-talet och närmare hundra år framåt bodde det krögare på ön. De drev Lagnö krog, eller Rågsundets krog som den också kallades. Därefter följde en lång rad torpare, och allra längst ner på listan läser jag namnen på farfars syskon. "Nästa brukare" har noterats vid en av bröderna.
Jag läser i Rågsundabarnen att Vera var en duktig roddare, och att hon vann flera tävlingar och fick ta emot en vandringspokal. I sin ungdom var hon anställd som bodknodd i Ånga handel, en diversehandel där det såldes allt från smör till hästskor.
Hon jobbade i affär under större delen av sitt yrkesliv, och längst var hon anställd på Konsum, där hon åkte runt som demonstratis för både strumpbyxor och mat. Hon fick en son som är en av de släktingar jag kontaktat och som berättat om livet på Rågsundet.
Bakom Vera står hennes storasyster Birgit med flätat hår. Hon tjänstgjorde först som piga hos familjen Mörner vid Hälgö (tidigare Heljö och Helgö). Senare drev hon en glasskiosk på Hötorget i Stockholm. Birgit fick inga barn, men hade en fästman. Hon dog i cancer 1959, 48 år gammal.
Till höger om den ljusa kvinnan står Signe som är farfars äldsta syster. Signe träffade jag som barn då jag och mina föräldrar hälsade på min farmor och farfar vid deras sommarställe i Brannebol utanför Nyköping. Signe bodde då i en liten röd stuga i en sluttning alldeles nedanför farmor och farfars sommarstuga. Jag gick ner till henne en gång, och då bjöd hon mig och mina sysslingar på hemgjord saft.
Signe jobbade som kokerska på herrgårdarna Ånga och Björksund, och i Lappetorp där SKF hade semesterhem. På Ånga jobbade hon även som barnflicka.
Hon var gift med en bysmed och fick två döttrar och en son. Signe beskrivs i Rågsundabarnen som en "gladlynt och rosenkindad kokerska". Hon skötte senare om Johan och Klara på äldre dar då de bodde i Vinterbo, ett hus som Johan byggt, och som låg i Svärta. Jag ska strax återkomma till Signe och hennes arbete som barnflicka vid Ånga herrgård, och till den lilla pojken som hon tog hand om där.
På bilden håller Signe armen om sin lillebror Nisse som blundar och verkar njuta av solen. Nisse var yngst i syskonskaran, och det var han jag hälsade på i Blackeberg. Hans hustru kom från Finland och hette Vera, och för att skilja henne från systern, kallades den senare för Södertälje-Vera. När Birgit blev sjuk tog Nisses fru över glasskiosken på Hötorget. Senare drev hon glasskiosk i Kungsträdgården.
Jag ser på Nisses ansikte att han redan som ung hade vissa likheter med Vilhelm Moberg. Som vuxen förväxlades han ibland med den folkkäre författaren. Han berättade hur en del envisades med att försöka få en autograf av honom, "författaren", och hur svårt det var att övertyga dem om att han inte var herr Moberg.
Nisse jobbade vid Stockholms Spårvägar där han började som konduktör, och gick vidare som spårvagnsförare och tunnelbaneförare. Senare sadlade han om och jobbade som byggnadsarbetare fram till pensionen. Nisse och Vera fick en son som har varit mig till stor hjälp då jag försökt få grepp om farfars familj.
Bakom Signe står Harry, äldst av de sju syskonen. Han finns på två porträttbilder på Sörmlands museums hemsida, där det står att han var sjöman och avled i TBC redan vid 23 års ålder. Jag hade glömt att ett av syskonen dog så tidigt.
Bredvid Harry längst till höger i bakre raden står Kalle, näst äldst av syskonen. På armen sitter hans halvkusin Ingrid. Det är han som i matrikeln står som näste brukare på Rågsundet, efter fadern. Troligen blev han det eftersom hans äldre bror avled.
Han tog över som fiskare efter Johan 1944 och höll på fram till 1951 då han lämnade Rågsundet som den siste brukaren där i min släkt. Troligen hade han även djur och odlade eftersom han står omnämnd i matrikeln som just brukare.
Kalle var gift med en kvinna från Härnösand och fick en son. Familjen lämnade Rågsundet och flyttade till Oxelösund när pojken fyllt sju år och skulle börja skolan. Där köpte Kalle en trålare som hette Stomsö och drev ett fiskeföretag tillsammans med två kamrater. Han tog upp massor med fisk berättar Nisses son för mig, så det var goda förtjänster. Om somrarna fraktade han även timmer med Stomsö.
Jag läser på Wikipedia att ön avfolkades efter att den siste fiskaren omkom genom drunkning 1962. Han hette Sigurd Andersson, och tog över 1951 när Kalle flyttade till Oxelösund. Han var inte släkt med Gustafssons, och kom från Gransta i Runtuna socken. Under delar av vintern bodde han på fastlandet, möjligen på sin fädernegård i Runtuna.
Förutom fisket, hade han får på ön som hämtades från fastlandet. En gång fick några personer syn på någon i framsätet i hans bil, och trodde att Sigurd som var ungkarl, skaffat sig fästmö. När bilen närmade sig upptäckte de att det inte var någon fästmö. Det var ett får som skulle transporteras till Rågsundet.
Sigurd ska ha varit en mycket kraftig man. Ibland besökte han Johan och Klara i deras hus Vinterbo i Svärta. Sigurd som inte hade TV satt gärna och tittade på westernserien Bröderna Cartwright tillsammans med de gamla fiskarbönderna. Efteråt när Sigurd reste sig för att gå ut ur rummet följde karmstolen med. Den satt som gjuten kring hans breda bak. Så berättade Johan och Klara och nu deras barnbarn för mig.
Sigurd omkom på vårvintern 1962 då han var ute på isen och vittjade gäddsaxar. Han drunknade i en vak mellan Risö och Rågsundet. Fåren ute på Rågsundet ska därefter ha blivit förvildade. När familjerna Gustafsson och Andersson åkte ut till ön för att fånga in dem, sprang alla ifrån dem. En tacka hoppade i vattnet och simmade mot Maltbacken på fastlandet. Farfars lillebror Nisse rodde ikapp henne då hon kommit halvvägs. Han höll den trötta tackan över vattenytan med ena handen och rodde med den andra. Båda var rejält utmattade när de nådde land. Särskilt tackan. Men hon klarade sig och togs om hand av Sigurds pappa. Troligen fick den bo på hans gård. Vad som skedde med de övriga fåren är oklart. Eventuellt tvingades man skjuta dem.
Sigurds död blev slutpunkten för en flera hundra år lång epok av fiske, jordbruk och djurhållning på Rågsundet.
Slutligen i främre raden till höger i bild, står min farfar Gösta i ljus skjorta och mörka knäbyxor. Han var nummer fem i syskonskaran. Han hette egentligen Gustav, men jag hörde aldrig någon säga annat än Gösta. Det står det till och med i dödsannonsen.
När jag ser farfar stå och titta in i kameran, lite kisande på grund av solen, lägger jag märke till hans långa armar och fingrar. Det är alltså därifrån jag fått det. På grund av mina orangutangarmar blir jag ofta ombedd att plocka ner något från en hög plats dit bara jag når. Jag antar att även farfar, som liksom jag var ganska lång, fick sträcka sig efter det där som ingen annan nådde.
När farfar var några och tjugo vårdades han och syster Vera för TBC på Blommenhofs sanatorium strax utanför Nyköping. De överlevde i motsats till brodern Harry, som vårdades på Löts Sanatorium utanför Strängnäs.
På Blommenhof vårdades även en ung kvinna som hette Elvira Eriksson, och som kallades för Viran. Den tuffa sjukdomen som härjade i Virans och Göstas lungor, hindrade dem inte från att bli förälskade i varann. När jag ser gamla svartvita bilder från Blommenhofs sanatorium och dess omgivningar, förstår jag att det måste ha varit en underbar plats att vara förälskad på. Där på Blommenhof, sommaren 1937 blev Viran gravid, och i mars 1938 födde hon min far.
Blommenhof ligger bara någon kilometer norr om Nyköping. En gång då vi åkte förbi i bil med farmor Viran i baksätet, pekade far mot det stora huset och sa glatt:
- Där blev jag till!
Jag minns inte, men far mindes att farmor harklade generat. Kanske spelade hennes frireligiösa uppväxt in. Men på Blommenhof tycktes inte religiositeten suttit så djupt.
Eftersom föräldrarna var lungsjuka separerades min far ifrån dem direkt vid födseln, och han återsåg dem först då de var friskförklarade. Då var han tre år, och hade förstås inget minne av dem.
Farfar var anställd som vaktmästare av Asea som hyrde ut semesterhem i Svärdsklova. 1938, året då min far föddes, lagstadgades om två veckors betald semester för alla arbetare i Sverige. Samma år tog Asea över Svärdsklova där de skapade ett semesterparadis för sina anställda.
Farfar och farmor bodde med min far och hans syster i Svärdsklova gård som var vaktmästarbostad. Farmor arbetade också med semesterhemmen. Hon städade och såg till att där fanns allt som behövdes av sängkläder, handdukar och köksattiraljer när Aseas tjänstemän kom dit för rekreation och vila.
Efter arbetet i Svärdsklova och fram till pensionen jobbade farfar som vaktmästare på Länsstyrelsen i Nyköping.
Familjen flyttade mycket under min fars uppväxt, oftast inom Tystberga och Svärta socknar. Ånga skola var en av platserna man hyrde som bostad, och jag vet att far gick i Sjösa skola. Men jag tror att han räknar Svärdsklova som sin huvudsakliga barndomsmiljö, och att det låg honom varmast om hjärtat. Vi åkte dit ibland då jag var barn, och strövade omkring. Jag minns att han var ledsen över att åkrar som skapats genom hårt arbete planterats igen med granar.


Fortsättning följer.

Läs gärna vidare direkt i den andra och avslutande delen om min farfars och farfars fars fisketurer med en överklasspojke som senare blev Sveriges statsminster, om den dramatiska vådaskjutningen av en greve och slutligen om hur man renar smuggelsprit från fiskrens.

Källor: Se sist i del 2.