Allt började med en sjukskrivning,
där jag förlorade oss.
Det var inte ditt fel.
Du är värd allt.
Jag gav allt.
Du glömde dock mig,
att jag också bara är människa.

Ett år senare frågade du om vi skulle gifta oss.
Jag ville hoppas
Att det fortfarande var vi.
Så jag sa ja,
I kanoten,
Ute i fjorden i Norge –
Där tystnaden mellan oss var större än orden,
Där vi satt, utan att se att vi redan var förlorade,
Som strömmar som inte längre delar väg.
Vi var bara inte redo att se det klart,
Inte redo att släppa taget om det vi var,
Och ta farväl.