Ensam på hotellrummet efter en stilla promenad från restaurangen började tankarna mala. Han hade sett fram mot kvällen. Inte bara en lyxig middag. Det han upplevt i bilen från Arlanda förra året, med Elda bredvid sig, deras allra första möte, var något han ständigt längtade efter att få känna igen. De kunde ha suttit kvar länge, länge på restaurangen, med varsin drink nersjunkna i mjuka fåtöljer framför den öppna spisen. Samtalet i bilen kunde ha varit början på en lång och djup vänskap, kanske till och med något man skulle kunna kalla en relation. Visst, ordet relation kan föra tankarna till något intimt, till kroppslig närhet och samliv, men det var inte så han menade, inte i första hand. Han kände en närmast tvingande lust att komma närmare, närmare hennes inre. Hon hade gläntat på flera dörrar. Rummen därinnanför hade väckt stark nyfikenhet. Han ville upptäcka. Han anade att hon inte bestod av bara en kontinent, hon var en värld av oupptäckta vidder, höjder, dalar, fjällbäckar, savanner … Han ville träna upp en förmåga att se in i hennes själ, att tyda varje nyans i hennes röst … att tolka varje skiftning i hennes ansikte … han ville stiga ner i dammen omgiven av orientalisk mystik och flygande andeväsen … han ville låta sig bedåras av hennes skarpsinne och medryckande aptit på framtiden. Under resan från Arlanda hade hon brunnit, talat om visioner och drömmar som inte bara handlade om företagande och affärer, nej, hon hade antytt att det fanns en plan över hennes liv, en utstakad väg, en historisk roll … Allt det där hade tänt en låga inom honom att få vara en del av henne och hennes liv. En del av hennes andlighet och av gudsnärvaron. Det där var nu som bortblåst. Hon visade upp en sida som oroade honom. Hon kunde skifta från att vara en livfull och helt oemotståndlig uppenbarelse till en gravallvarlig och irriterande skeptiker på någon sekund. Var det han som tog fram det här beteendet, var det något i hans personlighet som störde henne? Hon hade sagt ett avmätt ”godnatt” så snart de stigit in i hotellets entré.

-Vi ses vid frukosten.

Det var allt. Ingen kyss på kinden. Ingen liten kram. Inte ens en vänskaplig vinkning. … Ingenting. 

Den välbekanta melankolin lägrade sig över honom som ett tungt täcke. Med en van gest sträckte han sig efter sin laptop och fortsatte plågad att läsa berättelsen om sitt liv. Vad var det egentligen för människa han formats till, hade han ärligt framställt allt i överensstämmelse med sanningen, eller …? Han läste om möjligt ännu långsammare än vanligt och försökte i minnet återkalla de känslor som uppfyllt honom under de tidiga åren.

”Boken” Kap 6

Det var dags att flytta igen. Frälsningsarmén var en mycket annorlunda rörelse. Alla dessa flyttningar till exempel var något som David aldrig kunde begripa sig på. Vad var poängen med att flytta omkring i stort sett alla anställda varenda år? Det var som om någon på högkvarteret i Stockholm lade allas namn i en tombola, vevade en stund och sedan hällde ut lapparna över en sverigekarta.

-Vi har fått flyttorder med posten idag, sa Evald vid middagsbordet, röda faran ni vet. Lagom tills skolan börjar drar vi vidare.

-Nu igen? Vi har ju bara bott här i ett år. Och som vanligt vet vi väl inte vart vi ska flytta, sa David med sarkasm i rösten.

-Nej, du vet hur det fungerar, om ett par veckor får vi veta vart vi ska ta vägen. Nu är det bara att sätta igång och packa det lilla vi har och att planera för farvälmöte.

Inga satt tyst. Hon skulle börja i ettan. På en ny plats där hon inte hade några kompisar. Tanken skrämde henne, men hon ville inte visa något. Man måste vara stark. Vem vet vad som skulle hända om man började krångla … Hon ville inte bli bortlämnad igen. Aldrig!

En tidig augustimorgon rullade de in framför armélokalen i Dalhälla. Hela familjen satt tätt tillsammans bredvid chauffören i förarhytten på den täckta lastbilen. De hade varit på väg hela natten och var uttröttade. Ingen hade sovit en blund. Spänningen var för stark. Dalhälla? Ett samhälle i Dalarna som var helt okänt för dem. 

En äldre man stod och väntade på dem. Något kutryggig stod han lutad mot sin cykel. Han var iförd en lång regnrock som räckte nästan ända ner till fötterna. Evald hoppade ur förarhytten och gick emot mannen för att hälsa.

-Vi vill inte ha er här, sa mannen hetsigt. Vi var nöjda med de som var här. Ni kan åka tillbaka på en gång, här har ni inget att göra!

Evald kom helt av sig. Han stannade upp och vände sig mot lastbilen. Hade barnen hört något? Jodå, dörren var ju öppen. Så de hade hört vartenda ord. Fientligheten hade inte undgått någon av dem. Inga grät hulkande och gömde ansiktet mot Brittas bröst. David stirrade klentroget på den gamle mannen och sedan på pappa. 

Evald vände sig mot mannen och sade med myndighet i stämman

-Nu är det så att vi har fått order hit och det är inget som någon av oss kan göra något åt. Är ni soldat i kåren? I så fall vet ni vad som gäller och att jag från och med nu för befälet här. Jag kommer inte att tolerera ett uppträdande som ert, det ska ni veta. Vi hade väntat oss ett helt annat välkomnande. Var nu så god och orientera oss, jag antar att det är ni som har nycklarna till kårlokalen och till vår bostad.

Medan Evald gick på kom en man mot dem över gräsmattan från grannfastigheten. Han var storvuxen och klädd i blåställ. I ena handen höll han en räfsa. Vid hans sida gick en vacker collie.

- God morgon, ni är den nya officersfamiljen förstår jag. Ni är väntade. Vi är era närmsta grannar, jag och min fru och Lassie här. Det är jag som förestår brandstationen. Pär heter jag. 

Han sträckte fram handen och hälsade hjärtligt. Hans fru, som inte var ens hälften så stor som sin man, kom springande med en kakburk i handen. Hon sträckte in burken i bilhytten och presenterade sig som Lisen. I ett ögonblick var hela scenen som förvandlad. Det var som om solen gick upp över hela nejden. Husen, träden, ån och allt annat fick plötsligt färg och liv. En obeskrivlig värme flödade mot den lilla vilsna familjen. Inga tog en kaka och log tacksamt mot Lisen.

En ny bostad väntade på familjen. Den låg inte i samma fastighet som armélokalen, utan i ett litet hus med gräsmatta runt om och närmare ån som rann genom samhället och ut i Våtsjön. Trähuset såg tämligen nybyggt ut, men det var omålat. Fasadbrädorna hade börjat få en lite silvergrå lyster. Efter en kort inspektion stod det klart att de nog skulle få plats, men det krävdes då att David och Inga skulle få kampa ihop i ett långsmalt utrymme, som en stor garderob, med snedtak efter ena ytterväggen. Det borde gå att få in en våningssäng där. Huset var annars den lyxigaste bostad familjen fått äran att bo i hittills. Ett eget sovrum för Evald och Britta, ett skapligt kök med elspis och kylskåp, ett ganska stort vardagsrum med öppen spis och bäst av allt, ett badrum!

 -Upp och hoppa ungar! Evalds uppfordrande morgonstämma kände man igen.

Dagen var solig och varm. Efter känslan av lyx under bestyren i badrummet och en snabb frukost i köket, med ett fönster mot något som såg ut som ett åkeri eller liknande, var det dags för den första dagen i skolan. Evald hade gått på upptäcktsfärd i det lilla samhället dagen innan, så han visste att David och Inga skulle åt samma håll. Ingas småskola var inhyst i Missionskyrkans lokaler och David skulle gå i den riktiga skolan, en gammal stenbyggnad i tre våningar. 

-Vi följer med och presenterar er, sa Evald. Mamma följer med dig Inga och jag följer med dig David. Vi får hoppas att ni är väntade. Skolorna här började ju för en och en halv vecka sedan, men det ska säkert inte vara något problem.

David var på helspänn. Han kände obehaget växa inom sig. Det var lite som att gå till sin egen avrättning. Han hade mycket hellre gått själv, även om det också skulle kunna sluta hur som helst, men framlotsad av pappa, iförd full frälsisuniform, det var ju att utmana ödet, det visste han sedan tidigare.

De passerade ett bageri som låg bara ett kvarter bort. Lukten av nybakat bröd var som en varm, exotisk famn av välkomnande. Tunnbrödsbageri stod det med snirkliga bokstäver på skyltfönstret. David kände sig lite bättre till mods, men han var långt ifrån lugn.

Skolgården var full av elever. Alla såg så stora ut. David hade alltid tillhört de minsta i klassen. Det knöt sig i magen. Han kände sig illamående och trodde för ett ögonblick att han skulle kräkas inför alla nyfikna blickar.

-Jag klarar mig själv nu pappa, du kan gå hem.

-Vad menar du, det är klart att jag följer med in och presenterar dig.

-Nej, jag vill inte det. Jag börjar i femman nu, jag vill inte att du följer med!

Evald såg tveksam och undrande ut, men så gav han bara David en klapp på axeln, vände sig om och gick.

Jag måste klara den här grejen själv, tänkte David, annars kommer jag att få ett helvete här.

Han tog sikte på en grupp grabbar som stod och pratade nära det som såg ut att vara huvudentrén. Han gick med spelat självsäkra steg och med händerna i byxfickorna. Han visste att det första intrycket skulle vara avgörande. Det var två saker som hade fungerat bra tidigare. Det första var att tala utpräglad stockholmsslang och det andra var att visa upp en slagfärdig och tuff attityd. 

-Tja, ja e ny här, David Brorsson, går ni i femman eller …?

Den längste av killarna, ljushårig och snaggad, som han själv, svarade.

-Kanske, men du som är så liten går väl i småskolan?

-De där va väl lite tjaskigt sagt va. Här försöker man va trevlig å belevad å så, va haru för problem, e ni så där skumma hela bunten? Då får ja väl gå å snacka med tjejerna.

Han tittade på de andra med ett flin på läpparna och drog upp axlarna som för att nonchalant förstärka sin fråga. En annan lång kille med tjockt, okammat hår och iförd en alldeles för stor, grovstickad tröja tog till orda.

-Var det där din farsa, han från frälsis? Är du resevjesus, världsfrälsaren som vi väntat på?

-Ja, de va min farsa å han e reko, det ska ru veta. Men ja e varken det ena eller de andra, ja rökte innan du kunde prata rent. Sluta tjafsa nu för fa-an, e ni i femman eller?

Det sista gjorde helt klart intryck.

-Ja, vi går i femman, sa den första killen, men varför kommer du nu, vi började ju förrförra veckan? Har du varit skraj och gömt dig …?

-Äh, ja behövde lite lengre semester vettu, å så har vi flytta å lite sånt, men jag e ett geni ru vet, så ja behöver inte gå i plugge lika mycke som du.

David tittade killen stint i ögonen och drog lite spjuveraktigt på munnen. Han visste att om han inte vek ner sig en tum och klarade att köra sin tuffa stil, skulle de acceptera honom och han skulle aldrig ha några problem med dem i framtiden. De hade vetat, så klart, att han skulle komma och vem han var. Den nya killen på Frälsis. Det var givet att de sett fram mot att få hacka på en religiös utböling.

-Är du bra på fotboll, frågade han med tröjan.

-Hyfsad skulle ja tro, min farbror va center i AIK och ja lirar väl sisådär varje da. Lirar ni mycke hära?

-Det är det enda vi gör, sa den snaggade killen, och bandy på vintrarna. Nästa månad ska vi till Bosön i Stockholm på skolresa. En hel vecka. Botafogo från Brasilien ska vara där samtidigt. Det är våran lärare som har ordnat det. Han är jättebra! Hans-Evers.

-Va, Botafogo, me Garrincha å dom kisarna?

David kom nästan av sig. I Botafogo vimlade det av landslagsspelare, några av världens bästa fotbollsspelare. Det lät för bra för att vara sant.

-Ja, vi har beställt likadana blå tröjor allihop, med Dalhällas klubbmärke på och vi ska snagga oss allihop, så där som du har. Hans-Evers ska vara reseledare. Han vill ha en förälder med också, men det är ingen som kan. Din farsa kanske?

Vid det här laget kände David att spänningarna började släppa. Det här hade gått mycket smidigare än han vågat hoppas. Han var kanske accepterad ändå, det kändes som … Innan han hunnit tänka tanken fullt ut, hörde han den långa, snaggade killen tilltala honom.

-David, det är visst tänkt att du ska sitta bredvid mig, det finns i alla fall en tom bänk intill min. Om du har lust, kan du följa med hem till mig sen, efter skolan. Jag kan visa dig idrottsplatsen. Vi bor jättenära. Jag är där varje dag och tränar. Gillar du trav förresten? Det är ingen i det här gänget som är intresserad, men jag brukar spela på hästarna. Man kan cykla till banan. 

-Öh, rysligt schysst av dig hörru. Va hette ru sa ru? 

-Ha, ha, du pratar verkligen som en stockholmare. Glenn, Glenn heter jag.

-Okey, ja hänger gärna me hem till dig Glenn. De kan bli kul. Trav? De vet ja knappt va re e hörru, men du kanske kan frelsa mig va?

Nu skrattade hela killgänget och flera dunkade honom i ryggen som om han vore en hjälte, populärast i stan.

Glenn bodde med sina föräldrar i en HSB-lägenhet. Han var enda barnet. Det var inget märkvärdigt med deras hem, men det var en trerummare, ganska smakfullt inredd.

-E ni täta eller …

-Täta, vad menar du?

-Rika.

-Nej, nej, men vi har väl så vi klarar oss. Både morsan och farsan jobbar heltid på Turmans kläder. Morsan syr och farsan pressar tror jag, eller vad han gör … Han är lite svår på spriten farsan, men han sköter jobbet. Jag bor i stort sett på idrottsplatsen. Jag tränar tills det blir mörkt. Löpning. Och längdhopp. Eller så spelar vi fotboll…

-Spriten sa ru, krökar din farsa? 

-Ja, men bara på helgerna. Jag hatar när han är full. Jag kommer aldrig, aldrig att bli som han. Jävla sillrygg! Han är väl okej annars, snäll och så och bra med morsan, men jag har svårt för honom. För det där med spriten. Så jävla onödigt. Det är som att spriten är viktigare än jag, fattar du? Som att han ser fram mot helgerna mera för spriten än för att få vara med mig.

De slog sig ner i köket, på varsin sida om köksbordet som var täckt av en småblommig vaxduk. Vid kortändan, mot fönstret, stod en porslinsvas med nyplockade ängsblommor. Bredvid vasen låg ett uppslaget travprogram. Några hästars namn och startnummer var inringade med blyertspenna.

-Asså Glenn, du o ja har ju nyss träffats å så, David lutade sig fram mot Glenn med armbågarna på bordet, men du snackar som min bästa kompis hemma i Norrviken. Du fattar va? Vi visste allt om varann. Vi va dödspolare. Eller e. Ja vet inte. Vi hante setts på två år. De ha blive så konstit, vi kuskar omkring som värsta zigenare … de kan va lite kymigt om du fattar …

-David, du kanske inte tror mig, men när jag såg dig komma emot oss där på skolgården, visste jag att du och jag skulle bli, hehe, dödspolare. Jag har aldrig haft en sån, bara kompisar du vet. Hur tänker du?

David studerade Glenn ingående innan han svarade. Glenn var klädd i träningsoverall. En mörkblå med en krage som täckte hela halsen om man drog upp dragkedjan hela vägen. Hans hår var ljust och ganska lockigt och hans öron något utstående. Ögonen var isblå och intensiva men snälla. 

Glenns händer måste vara dubbelt så stora som mina, tänkte han.

-Du, du kör ju nästan me vuxensnack hörru, men, ja, ja skulle inte ha nåt emot de Glenn. Vi kanske skulle hänga du å ja va? Ja har en syrra som e sju bast, inte mycket å ha så sett, vi skulle kunna bli bröder Glenn, bröder!

De tittade varandra stint i ögonen tvärs över matbordet tills Glenn bröt tystnaden.

-Det ska vi fira. Va? Farsan och morsan kommer inte hem förrän om ett par timmar. Gillar du kåldolmar, vi har rester kvar sen igår? Jag måste i alla fall ha nåt nu. 

-Perfekt, ja e tokig i kåldolmar till skillnad från farsan, han gillar själva dolmarna, men kålen avskyr han.

De skrattade högt och snart fylldes köket av matos och skrammel från glas och porslin.

David mådde bra. Så bra! Han kände på sig att han funnit en äkta vän. Första skoldagen. Helt ofattbart. 

-David.

-Ja.

-Pratar du alltid så där?

-Öh, nä de gö ja vel inte direkt … Farsan säger att ”vi talar rikssvenska i vår familj”, sa han med noggrann artikulering på varje stavelse.

-Alltså, jag menar inget illa, ditt slangsnack låter ganska fränt, men du kanske inte behöver köra den stilen hela tiden, inte med mig i alla fall.

-Hm, va bra. Äh, du anar så klart vad det handlar om …

-Ja, det är klart, och det fungerar tydligen, men mig och mina kompisar behöver du inte imponera på, inte klassen heller, det vet jag. Så, rikssvenska kommer du långt med på dom här breddgraderna och blir du kvar här ett tag, kommer du att låta som en infödd. Nu kekar vi!

Efter den där första dagen i femman var David och Glenn oskiljaktiga. Deras vänskap var äkta och självklar från allra första början. Efter någon vecka visste de allt om varandra. Det gick inte en dag utan att de var tillsammans, för det mesta hemma hos Glenn. Där kunde de vara för sig själva. Köksbordet var den självklara platsen. Båda gillade de AKO Chok, en seg kola som smakade himmelskt. Man fick bara inte nog av den. Det gick åt en påse nästan varje dag. De pratade om sina familjer och hur svårt det var att inte vara helt bekväm med föräldrarnas sätt att leva. David hade mycket hellre varit kvar hemma i Norrviken, berättade han. 

-Farsan va erbjuden å ta över som föreståndare på Järnboden. Norrviken e en liten stad, men ja tror att den kommer å växa. På somrarna vimlar de av turister överallt och de e inte så långt till Stockholm, bara en sju åtta mil sådär. En affär som Järnboden kommer alltid å ha kunder. Det säger morfar. Farsan skulle ha kunnat bli nåt där, fattar du. Han e otroligt haj på allting. Dom hade de fattigt när han va barn. Min farfar lämna dom när farsan va som jag, elva. Farmor fick ta hela ansvaret för fyra barn. Inte ett öre fick hon från farfar. Jag står inte ut me den sorten. Pastor i Missionsförbundet, men en riktig skithög om du frågar mig. E de inte så? De ska va så heligt å fint utåt, me stränga regler å snack om helgelse å vara syndfri å allt de där. Ja ha bara mött min farfar två gånger. Han förde sig som en berömdhet. Han hade en stor, svart basker på pallet som om han va nån känd konstnär eller viktigpetter. En svikare va han, han skulle skämmas! Men han predikar väl än ida antar jag. Farmor fick leva på tillfälliga jobb å välgörenhet. Socialen gav dom en bostad i ett gammalt ruckel mitt i stan. Å så fick dom väl hjälp av Frälsis. Farsan fick ta i tidigt. Ja tror faktiskt att han hatar sin farsa. Han har bara gått sju år i Folkskolan, men han kan allt. Så e de, han kan engelska till å me. De har han lärt sig på nån brevkurs eller va de heter. Han snackar ofta om NKI å hur bra de e. Jag fattar inte att han som e så smart, ska stå på stan å samla in pengar i en bössa, som den värsta tiggare! Jag gillar väl morsan och farsan, de e inte de, men de känns otroligt kymigt att dom inte e som andra, som vanligt folk. Det e knapert också du vet. Jag äger inte ens en hoj. Det e alltid snack om att vi inte har råd. Jag får tjata mig till allting. Nej, vi skulle ha stannat i Norrviken. Där känner vi alla och farsan kunde ha tjenat bra med kosing.

-Min morsa går på Frälsis ibland.

-Gör hon, e hon frelst?

-Det vet jag inte, men man skulle kunna tro det. Hon är alltid glad och jag har aldrig hört henne svära. Farsan både svär och röker. Och krökar som sagt. Morsan gör inget av det där. Så hon kanske är frälst, men hon har aldrig sagt det.

-Går du också på Frälsis?

-Nej, är du galen, det är väl bara för gamlingar? 

-Där har du fel. Jag har hört morsan å farsan prata om att dom ska satsa på dom unga här i byn. Ja, de sa dom faktiskt. Asså, farsan har idéer. Han sa att dom ska starta söndagsskola och scouter och att dom ska ha träffar mitt i veckerna för alla som har snöat in på motorer.

-Motorer? Va då motorer?

-Ja, att man skulle få plocka isär moppemotorer å lära sig meka me dom och så. Å så mena han att han skulle ta dit gester som skulle snacka om idrott å sånt. Asså kända idrottsmän. Han snacka om att de skulle bli tevlingar också å att man skulle kunna vinna priser och de …

-Nä, nu tror jag att jag svimmar, svamlar du bara nu eller …

-Nej, på min ”alltid redo” scoytheder, he, he, skulle jag ljuga om så heliga grejer?

-Jag ska ha en moppe den dag jag fyller 15, det har farsan lovat mig. Äh, är du tokig? På Frälsis?

-Ja, farsan e ingen drömmare, han brukar få till de han klurar på. Jag ska snacka med honom om Bosön också, Jag är ganska seker på att han ställer upp. Han e inte som andra dönickar i branschen om man säger så. Visst e de jobbigt att han alltid går omkring i den där uniformen å de, men han e rätt schysst, de e han. Han får ju lova å va civilist på skolresan, de måste han ju lova.

-Jag skulle inte vilja ha med min farsa till Bosön, den saken är klar. Det skulle kännas för djävligt, han är patetisk. Och sluta med det där slangsnacket nu för helvete, det blir tröttsamt i längden!

Glenn slet till sig ett travprogram och stirrade tyst på ett uppslag. En lång stund satt han så utan att säga ett ord.

”Boken” Kap 7

Dagen var inne. Dagen då de skulle åka till Bosön. Hans-Evers och Evald räknade in killarna när de steg på bussen. Alla var klädda i den nya, blå tröjan med klubbmärket. Tröjorna var sydda  i ett material som liknade plysch. Det var bara tröjorna som på något sätt påminde om att resan kunde ha något med idrott att göra. I övrigt hade de pressade gabardinbyxor i grått eller brunt och blazer. Ett par av killarna hade en lite ledigare jacka i stället för blazern. Evald var den ende som inte hade en blå tröja. Han hade en modern och sportig skjorta i grått och rött. Ärmarna hade han kavlar upp till ovanför armbågarna. Byxorna var grå som skjortan med ben av allra senaste snitt. Smala och ankelkorta. Över axlarna hade han nonchalant knutit en vit tröja. De spetsiga, svarta skinnskorna glänste i solen. Killarna var alla snaggade med en klipphöjd på sådär en halv centimeter. Evald hade inte snaggat sig. Hans blonda, långa lugg flög ostyrigt omkring i sommarbrisen. Han såg ut som en filmstjärna tyckte David. Lång, smal, solbränd och muskulös. 

Resan skulle ta fem timmar med rast var det sagt. Alla hade med sig papperspåsar med matsäck hemifrån. Det var en varm och skön dag i början av september. David gillade inte att åka buss. Han blev alltid åksjuk. Fick han inte en plats längst fram så att han kunde se vägen hela tiden, var det bergsäkert att han skulle spy innan de hunnit ens en mil. Evald hade varit först in i bussen och markerat två säten längst fram.

-Kom David, hade han ropat genom dörren, jag har ett par platser här åt dig och Glenn.

David var tacksam. Kanske skulle han klara sig hela vägen till Stockholm. Han ville helst inte visa upp några svagheter inför de andra. Det var nog med att han just idag vaknat med ett stort sår på överläppen. Eksemen plågade honom ständigt. Såren på händerna kunde han oftast parera så att de inte blev så iögonenfallande och såren i armveck och knäveck var det ju aldrig någon som såg, eller alla de andra som satt på olika ställen på kroppen för den delen. Han såg alltid till att ha heltäckande kläder oavsett väderlek. 

Anläggningen var något alldeles extra. Stora, gröna, välklippta vidder. Perfekta röda löparbanor och fluffiga sandgropar för höjdhopp och längdhopp. Ett volleybollnät var uppspänt på en gräsyta inte långt från huvudbyggnaden. Två lag med svarta män spelade, eller snarare lekte volleyboll. Killarna gick närmare för att se bättre. De visste knappt vad volleyboll var. Ett par tränare stod vid sidan och studerade spelarna noga. David provade sin skolengelska.

-Who are playing?

-Botafogo, our team.

-But they play football.

-Yea, this is warming up. We are going to train football in a short while.

De andra killarna tittade misstroget på David. Som om de inte trodde sina ögon och öron.

-Du pratade engelska med dom?

-Ja, frågar man inte får man inget veta.

David gav dem en min som att engelska var något han gick omkring och pratade dagarna i ända.

-Vad sa dom?

-Att det bara är uppvärmning. Dom ska börja lira fotboll om en stund.

-Vem av dom är Didi?

-Ingen aning, men jag ska fråga.

David vände sig till tränarna.

-Who is Didi?

-It ´s the one with a mustache on the other side of the net.

-Det är han där borta på andra sidan nätet, han med mustaschen, sa David och kände sig viktig.

-Va, sa Glenn, den där lille spinken, han måste vara kortare än jag!

-Ja, otroligt, en av världens bästa spelare.

Efter uppvärmningen joggade spelarna bort till en fullstor fotbollsplan. De delades in i grupper och började träna anfall och försvar. Två spelare skickades iväg till ena målet. En målvakt och Didi. Målvakten gjorde några rusher åt sidorna och vevade med armarna ovanför huvudet medan Didi lade upp ett tiotal bollar bredvid varandra sådär en tjugo meter från målet. Så tog han sats mot den första bollen och drog till med en höger yttersida. Vilken miss, tänkte David när bollen såg ut att vara på väg mot hörnflaggan. Men så skruvade den sig in mot mål och landade stenhårt i nätmaskorna. Nästa boll drog han till på samma sätt, men med vänstern den här gången. Otagbar. Killarna bara stod och gapade. Det där var inte fotboll. Det var ett cirkusnummer. Som fallna från skyarna stirrade de på varandra. Så började de skratta hejdlöst. Några la sig på rygg i gräset, sparkade i luften och slog sig på magen som bebisar. De kunde inte sluta skratta. Medan Didi fortsatte att bombardera den stackars målvakten med sina bananer, vrålade killarna av skratt. 

-Oj, oj, oj, fick Glenn fram, det här kommer att bli den bästa veckan i mitt liv! Såg ni?

Efter en stund sprang några spelare fram mot målet. De ställde sig som en mur mellan målet och Didi, mitt i straffområdet. Didi placerade en boll strax utanför straffområdet, något åt höger. Så tog han sats. Han drog till med högern. Eller drog till, nej, han liksom smekte iväg bollen, bestämt men känsligt. Bollen gick över muren och såg ut att gå långt över målet. Plötsligt sjönk den som ett fallande löv och gick in i målvaktens högra kryss. Otagbar. Nu skrattade inte killarna längre. Man hörde bara som ett djupt, kollektivt andetag. Det där var ren magi. Inget annat. Magi! Ett omöjligt skott.

-Det där var det knasigaste jag sett, sa David, Brasilien kommer att vinna VM. Dom har Garrincha också och Vava och Zagallo … 

-Did you like that, frågade en av tränarna.

-Yes, sa David, we liked it. 

-And yet you have not seen Pelé, sa tränaren.

-Pelé?

-Yeah, hi is not much older than you, but already the best player in Brazil. Sixteen years old.

-Is he here?

-Yes, but not just now. You will see him train this afternoon if you are interested.

-We are interested! 

-Maybe you would like to play with us later?

-Serious?

-Yea, I will see to it. Be prepared.

-Vad säger han, sa en av killarna, ska vi spela med dom …

-Han sa att dom har en ännu bättre spelare än Didi, en kille som är sexton år, Pelé tror jag han sa. Han ska vara med och träna i eftermiddag och vi skulle få lira lite med dom …

Killarna stod bara och tittade på varandra. Ingen sa något. Det var som att de upplevde en gemensam uppenbarelse, som att de befann sig i en drömvärld. Allt var overkligt. Vad som helst skulle kunna hända. Det var något sällsamt i luften. David hade aldrig känt så här. Det enda som påminde om det han kände i den här stunden, var den gången när pappas bästa vän, konstnären, hade slängt honom i havet. Han hade väl varit fem, inte mer i alla fall, och de hade varit tillsammans, de båda familjerna, i konstnärens sommarstuga vid havet. Alla skulle bada före lunchen, men han hade sagt att han inte ville. Vatten var lite skrämmande, mest för att det sved i hans sår när han doppade sig. Havet var hotfullt och skrämmande om man inte satt i en båt. Innan någon reagerade, hade Lorentzon grabbat tag i honom och resolut kastat ut honom på det djupa. När som helst kunde han frammana känslan som först hade träffat honom. Överraskning. Han hade inte blivit rädd. Istället hade han genast börjat kravla i vattnet med armar och ben så att han hållit sig flytande. Inte nog med det. Han hade lyckats ta sig iland helt på egen hand innan någon av de vuxna så mycket som hunnit fatta vad som hänt. Helt kaxigt hade han gått fram till Lorentzon och boxat till honom på låret.

-Skitgubbe, hade han sagt, bara det. Han hade inte gråtit, inte sprungit till mamma. 

Varje gång han tänkte tillbaka på den händelsen, kände han en slags ödmjuk helighet, som inför något oförklarligt, närmast övernaturligt. Precis så kände han nu. De var lyckostar helt enkelt. Välsignade skulle Evald ha sagt. David kunde inte påminna sig att pappa hade blivit arg på Lorentzon. Det enda han kom ihåg var att pappa hade vänt sig till honom.

-Nu ska du inte gå omkring och bressla om det här David. Inte ett ord, hör du det, inte ett ord!

Han hade aldrig berättat det för en enda levande själ, men inom sig visste han, att det oförklarliga kunde inträffa när man minst anade det. Himlen kunde faktiskt komma ner och ta över.

Ingen av tränarna sa något om att de skulle få vara med och spela den eftermiddagen. Kanske hade de lovat för mycket och nu bestämt sig för att inte låtsas om sitt löfte. Killarna tittade på träningen som tydligen gick ut på att spela brasiliansk fotboll. Som förtrollade följde de varje rörelse. Huvudtränaren ropade hela tiden ”samba football, you must dance!” Den lekfulla träningen pågick i ungefär en halvtimma. Inga instruktioner om taktik, att hålla sina positioner eller annat som de hört på träningarna hemma i Dalhalla. Hela träningen såg ut som när man leker med en badboll på en sandstrand. 

Huvudtränaren blåste av träningen och alla satte sig eller lade sig ner på gräset. Vattenflaskor slängdes omkring medan spelarna skrattade och nojsade med varandra. Så vände sig huvudtränaren åt deras håll och vinkade dem till sig.

-Come, sit with us!

David slog sig ner mitt emot en ung kille som låg och vilade på ena armbågen. Han hade två sårplåster på ena kinden. De formade ett kryss. Killen såg allvarlig ut. Han tittade på David utan att säga något. Han såg faktiskt blyg ut. David tog mod till sig.

-Palé?

-Yes, I am Pelé, and you?

-David.

Pelé hade dragit på sig sin träningsoverall. På bröstet satt Botafogos välkända klubbmärke, skölden med den vita stjärnan. Tröjan hade ingen dragkedja. Kragen var av omlottmodell. Pelé hade dragit upp kragen som täckte nästan halva huvudet. Han såg ut att frysa fast dagen var varm.

-Sweden is cold.

-Tycke.. eh, do you think? 

-Yes, I like Brazil better.

De småpratade en stund om väder och vind, artigt och lågmält. Pelé kunde lika gärna ha varit över tjugo, tänkte David, han beter sig som en vuxen. De andra killarna satt i en ring runt dem och lyssnade ivrigt. 

-Fråga hur mycket han tränar, sa Glenn.

-What did he say?

-How often do you train? Home in Brazil.

-Two passes a day with the team. And on my own the rest of the time.

-Han tränar två gånger om dagen med laget och själv resten av tiden.

-What do you do when you don’t train?

-I always train. I train, eat and sleep. Football is my everything. I want to be the best. I don’t play in Botafogo, I play in Santos. I am here because maybe I will play in the national team next year, in the World Championship. That is my big goal! Most of the players on this camp think the same.

-Han tränar jämt. Han gör inget annat. Äter och sover bara. Hans mål är att spela i landslaget nästa år, i VM.

-Herregud, sa Glenn. Då kommer han att vara sjutton, som vi om sex år! 

-What did he say? Pelé hade inte så mycket som dragit på munnen under hela samtalet.

-He said that you will maybe play in the World Championship. Seventeen years old. Just five years older than we. Unbelievable! But, the trainer said you are already better than Didi.

Nu log Pelé. Ett stort, brett, kritvitt leende.

-Did he say that? Didi, ropade han, the trainer thinks I am better than you!

Didi hoppade upp från sin plats, sprang fram till Pelé och kastade sig över honom. Under någon minut satt Didi på Pelé och kittlade honom skoningslöst tills Pelé bad om nåd.

-Stop it, stop it, the trainer is wrong, you are the greatest, you are the best …

Flera av killarna sprang fram och började slita i Didi för att han inte skulle ta livet av deras nya idol.

När alla lugnat ner sig, sa Pelé,

-Tomorrow morning you will play with us guys, after breakfast.

Himlen hade kommit ner igen. Fullkomligt ofattbart. Ingenting är omöjligt!