”Boken” Kap 8

David trivdes med livet. Glenn var den bästa kompis han någonsin haft och i skolan var han respekterad av alla, till och med beundrad. Inte av lärarna vill säga, men av alla andra. Han hade lätt för sig i skolan. Behövde aldrig göra en läxa. Allting bara fastnade. Ofta tyckte han att lektionerna blev långa och onödigt omständiga. Det var ett evigt tragglande framme vid svarta tavlan om saker som var självklara. Han påtalade det för lärarna så ofta att det blev ett problem. Hans-Evers var bra tyckte han, så honom lämnade han i fred, men de andra. Torrbollar! Det gick nästan inte en lektion utan att David, på ett uppstudsigt sätt, ifrågasatte lärarnas sätt att arbeta.

-Kan du inte säga något intressant någon gång, kunde han plötsligt ropa rakt ut, något som vi inte redan vet! Du tragglar ju bara på med det som står i boken. Vi kan läsa. Säg något som inte står i boken, eller vi kan diskutera i grupper …

-Får jag be dig att inte avbryta lektionen David. Det var då väl konstigt att du alltid ska störa lektionerna. Du behöver lära dig lite vanligt folkvett! Vill du att jag ska skicka ut dig?

-Och du behöver lära dig att du tråkar ut oss! Det är ju slöseri med vår ungdom att behöva sitta och höra på ditt innantillrabblande! Ska du skicka ut mig för att jag försöker tillföra lite vett här så varsågod. Då kan jag göra något meningsfullt med min tid.

-Då går du ut nu David. Men du ska sitta på bänken utanför klassrummet tills jag hämtar dig, du går ingenstans, hör du det? Då blir det bara värre för dig.

-Så du tänker inte lyssna på mina råd? Nej men då så, då får jag väl ta mitt välförtjänta straff. Ett skönt straff måste jag säga, att slippa det här sömnpillret.

Han gick med självsäkra steg ut genom dörren, nynnande på någon melodi. För vilken gång i ordningen var omöjligt att säga. Hemma skulle det bli ett himla liv igen förstås. Varje vecka fick han med sig hemanmärkningar. Evald och Britta var förtvivlade. De försökte tala honom till rätta med lock och pock och hot om än det ena än det andra. Han fick aldrig stryk, men Britta kunde dänga till honom över ansiktet med en våt disktrasa.

-Jag har närt en orm vid mitt bröst, kunde hon gråtande häva ur sig. Eller något ännu värre.

Han fick aldrig utegångsförbud. Britta, som mest fungerade som hemmafru, stod inte ut med att ha honom inpå sig. Hon nöjde sig med att ropa förmaningar och hot efter honom när han gick ut genom ytterdörren.

Om David fått frågan vilket ämne han tyckte bäst om i skolan, skulle han utan att tveka sagt träslöjd. Det förvånade egentligen alla och inte minst honom själv, att han var i stånd att tillverka någonting över huvud taget med sina händer. De var ju alltid mer eller mindre täckta med eksem. Ofta var såren variga och onda, men det var som att han helt glömde sitt handikapp när han hamnade i slöjdsalen. I familjens album klistrade Evald efter andra året i Dalhalla in några bilder där David stolt poserade framför sina alster. Där fanns ett trekantigt, fanerat bord med en vackert formad bordsskiva och svarvade ben, en svartmålad fruktskål, en vägglampa med en svängbar, svartmålad arm och tygskärm, en pall med svarvade ben och en sits av sadeljord och stoppning och klädd med ett vackert tyg i blått. Dessutom en liten pyramidformad ljusstake samt en vacker, trävit och lackad vägglampett för ett stearinljus, sågad och utskuren med formen av ett löv. På  bilderna kan man se att David är noga med att dölja sina händer.

Någon gång i mitten av terminen blev David framflyttad i klassrummet. Man tänkte förstås att det skulle vara lättare att hålla honom under uppsikt på så sätt. I planen ingick att placera honom tillsammans med en flicka. Manövern fick delvis önskad effekt. David hade länge sneglat på Yrja, som han tyckte var en ovanligt söt och pigg tjej. Hon var också ganska liten till växten. Hennes hår var blont och frisyren busig. Han visste att hennes föräldrar ägde samhällets enda herrekipering och att hela familjen åkte slalom. Yrja hade faktiskt en lugnande inverkan på David. Trots att hon själv var något av ett yrväder, skötte hon sig exemplariskt på lektionerna. Redan första dagen som hennes bänkgranne, kände David en oförklarlig koppling till henne. Hon var väldigt spontan och kunde lägga en hand på hans arm när hon märkte att han blev frustrerad över något. Hon vände ofta sitt ansikte mot honom och fyrade av ett varmt och vackert leende som värmde i hela kroppen. Ibland petade hon till honom med en fot under bänken som för att påminna honom om att hon fanns där för honom. 

En dag kom Sumo fram till honom på första rasten. Sumo bodde i ett stort hus på samma gata som han. Föräldrarna ägde ett åkeri och någon sorts mekanisk verkstad och tillhörde Frälsningsarmén. Det var inte svårt att föreställa sig varför alla kallade honom Sumo. Han var faktiskt kortare än David till växten men vägde gissningsvis minst tjugo kilo mer.

-Du David, jag ska ha en fest hemma hos mig på lördag kväll. Klockan sex. Det blir mest folk från klassen plus en del andra kompisar. Hoppas du kan komma. Jag ska skaffa godis och läsk och popcorn och så ska vi spela några nya skivor. Rock du vet. Elvis. Det blir FF.

-Ja, kanske det, vilka är det som kommer?

-Om jag säger så här, Yrja kommer, räcker det så …

-Okej, jag kommer.

Yrja. Det avgjorde saken. Men det skulle inte bli problemfritt. Hur skulle han lägga upp det här hemma? Han skulle bli tvungen att ljuga förstås. Det fanns inte en chans på tusen att han skulle få gå på en föräldrafri tillställning med bara jämnåriga. Att familjen tillhörde Frälsis gjorde ingen skillnad och Sumo var väl inte känd för att vara den mest skötsamma ungen i byn. Och rock. Evald skulle gå i taket om han fick reda på att David i något sammanhang kom i kontakt med så syndig musik. Hans musiksmak var mycket snäv om man säger så. Utan att överdriva. En gång när David berättat att han hört en så bra skiva med Louis Armstrong, hade han minsann fått veta att den mannen var från avgrunden och att han absolut inte fick lyssna på djävulens musik. Nu gällde det alltså att ljuga, men att ljuga smart.

-Jag går över till Sumo, sa han bara när det var dags att gå. Vi ska spela spel och äta popkorn.

-Du har tagit på dig vita skjortan, sa Britta.

-Ja, jag tyckte det var bäst. Lördag och allting. Det är ju en fin familj det där.

Han låtsades spotta i handen och drog den med en överdrivet tjusig gest över en inbillad lugg.

-Ha så trevligt då!

Så enkelt det var. Man behövde inte krångla till det. 

Han var nästan först på plats, men det dröjde inte länge förrän alla satt i vardagsrummet med varsitt glas i handen. David älskade Coca Cola. De var väl tjugo ungar, ungefär hälften tjejer och hälften killar. Sumo hade placerat stolar utefter väggarna, så de satt mitt emot varandra, killarna på ena sidan och tjejerna på den andra. Mitt på golvet stod en stor karott med popcorn. Det var ett evigt spring när alla hela tiden skulle fylla på sitt förråd. Från skivspelaren flödade rockmusik. Skivspelaren var ett litet under i sig. Man kunde ladda den med en hel trave EP-skivor. När en skiva spelat klart, ramlade nästa ner från högen som hängde på någon sorts pinne. Hur smart som helst. David sneglade på Yrja som satt framför honom mot den andra väggen. Hon var inte sötast av tjejerna, men helt klart den finaste. David var helt på det klara med skillnaden.

Någon ropade:

-Sumo, varför har du möblerat så här, det ska väl inte bli seans? 

-Nej, men vi ska dämpa ljuset. Snart. Först ska vi sätta i oss godsakerna och lyssna på musiken. Om nån vill dansa, så var så god, släpp på hämningarna ungjävlar!

Sumo drog upp en av tjejerna och visade hur man skulle göra. De höll inte i varandra utan rörde sig frenetiskt i takt med musiken vända mot varandra. 

David var inte så kaxig när det gällde att dansa. Han hade aldrig gjort det. Det var nog det syndigaste man kunde ta sig för. Det mesta som var förbjudet, hade han inga problem med, men dans, nej där gick gränsen. Han visste att han skulle få väldigt dåligt samvete om han gick upp på ett dansgolv. Många av kompisarna dansade, men inte alla. Inte Yrja. Hon skrattade uppsluppet mest hela tiden som om hon tyckte att kompisarna såg lustiga ut. Då och då sneglade hon mot David och gav honom en menande min, som i samförstånd.

-Okey, alla till era platser!

Sumo ville ha uppmärksamhet.

-Hoppas att ni är lagom uppvärmda nu. 

Han sträckte sig mot lysknappen och släckte taklampan. Det blev nästan mörkt i rummet. Om det inte varit för ett par små myslampor i fönstren, hade det varit kolsvart.

-Vi har kommit till kvällens höjdpunkt, det ni alla har väntat på utan att veta vad det gäller. Men ni vet att jag inte skulle låta en så trevlig kväll sluta i nåt jäkla ”jasså, jaha, det var det …” Nej, vi ska ha lite spänning här nu, lite pirr och purr … Är det någon som inte vet hur Ryska Posten går till, upp med en hand!

Plötsligt förändrades stämningen i rummet. Alla tittade generat på varandra. David satt som ett fån. Han hade aldrig hört talas om Ryska Posten. Vad var det?

-Okey, jag vet att flera av er varit med om det här förut, men inte min variant, så det är väl lika bra att jag drar reglerna. Så här. Jag leder leken till att börja med och pekar ut någon som ska lämna rummet. Personen som är ute ur rummet ska bestämma sig för vad som är i posten, handtag, famntag eller kyss. När personen knackar på dörren frågar jag, ”vem är det?” Då ska personen svara ”Ryska Posten!” Då frågar jag ”vad då med?” Och då ska personen säga något av de tre. Då pekar jag på personerna i rummet, en och en och frågar ”är det den?” Då kan Ryska Posten svara ja eller nej. Jag pekar på personer och frågar tills jag får ett ja. Då får Ryska Posten komma in och leverera paketet till den som står mitt på golvet. Oj, jag höll på att glömma en sak. Det finns ett paket till i min version. Två minuter ensamma i det mörka rummet intill. Jag kommer alltså att fråga, handtag, famntag, kyss eller mörka rummet. Och inget fusk med kyssarna! Det ska vara på munnen. Vad ni gör i mörka rummet behöver ni inte berätta, men vi kan ju tänka oss … Det finns mycket gött att klämma på … Ja, och sen är det den som blev vald som får gå ut och vara Ryska Posten.

David var i chock. Fullkomlig chock. Hade han vetat det här hade han aldrig gått på festen. Vidrigt! Så vansinnigt genant! Nu gällde det att tänka snabbt. Alla såg honom som tuff och orädd och anade inte att han var mjuk som gelé på insidan. Han kastade en blick åt Glenns  håll. Han såg salig ut. Det här var helt i hans smak. Så smygtittade han på Yrja. Hon tittade redan forskande på honom. Under en tiondels sekund möttes deras blickar innan David snabbt tittade bort. En plan tog form i hans huvud. En djärv plan. Varje gång han var Ryska Posten, skulle han säga ”mörka rummet.” Kanske skulle han på det viset undgå att behöva kyssa en tjej på munnen för allra första gången i sitt liv, samtidigt som han skulle värna sin kaxiga och tuffa attityd. Handtag och famntag var ju uteslutet. Valde han något av de alternativen, skulle han tappa ansiktet totalt, det begrep han. Men vad gjorde man i det mörka rummet? Vad gjorde dom andra killarna med tjejerna och vad hoppades tjejerna på? Han hade ingen aning, det fick bli till att improvisera. Kanske tjejerna skulle ge en liten hint. Hjärtat bultade vilt. Det kändes som om det hade flyttat upp i huvudet. Mörka Rummet, Herre Gud, han hade nog aldrig känt en sådan skräck. Hela hans tillvaro riskerade att rasa för en fånig lek. En lömsk lek.

Det hela drog igång och det visade sig att alla valde mörka rummet, alla utan undantag, något som David inte räknat med, men kanske var det positivt ändå. Eller var det? Han fick ingen riktig ordning på tankarna.

-David, det är din tur att vara Ryska Posten! Sitter du och drömmer?

Han hade inte hört att Sumo pekat ut honom.

-Va, nej, okej, då går jag väl ut då …

Väl ute ur rummet kalkylerade han först med att bara sticka hem och sen skylla på att han blivit plötsligt illamående eller nåt, men insåg förstås att det inte fanns någon flyktväg. Efter någon minut knackade han på dörren.

-Vem där?

-Ryska posten!

-Med vad då?

-Mörka rummet.

-Är det till henne?

Han dröjde tillräckligt länge med svaret för att hinna tänka att Sumo troligen pekade på Yrja först. Han visste ju att David faktiskt var där mest för hennes skull.

-Ja!

-Välkommen in!

Mycket riktigt. Han hade tänkt rätt. Mitt på golvet stod Yrja och såg illmarig ut. Hon tog honom i handen och drog med honom in i rummet intill. Det var faktiskt kolmörkt där inne, men tydligen visste Yrja var det stod två stolar intill varandra. Så klart, hon hade ju varit där ett par gånger tidigare under leken. Hon hjälpte honom att sätta sig på den ena och satte sig själv på den andra. Stolarna stod tätt tillsammans. David var vid det här laget i upplösningstillstånd. Yrja satt nästan i knät på honom och han visste inte vad han skulle ta sig till. Två minuter. Två minuter! Plötsligt kom en mäktig känsla över honom, helt oväntat, en känsla som vällde upp ur hans innersta väsen. Han hade haft den tidigare. Med Elisabeth i Margarn. Ömhet. Det var ömhet han kände. En underbar känsla omöjlig att värja sig mot. Som en gudagåva i rätt ögonblick. Han tog Yrjas hand i sin och lutade sitt huvud mot hennes. Deras huvuden möttes på halva vägen. Ett mirakulöst möte. En oändlig frid och lycka. En helig stund då två mycket unga själar möttes i ett ordlöst samförstånd. 

David undgick att bli vald av någon av tjejerna, men två gånger till blev han utpekad att vara Ryska posten. Han valde famntag båda gångerna. På så sätt markerade han, utan att behöva säga något, att han inte ville vara i mörka rummet med någon annan än Yrja. Det var inte så att han och Yrja blev ihop efter festen, som ett par, det var inga av hans kompisar som var ihop på det sättet, men de två minuterna i mörkret, den overkliga känsla som då drabbat dem, ömheten, bar de alltid med sig och de visste från den stunden att de betydde något alldeles särskilt för varandra. 

”Boken” Kap 9

David önskade sig ett par slalomskidor i julklapp. Det var inte långt till slalombacken och många av kompisarna talade om vintern med något drömskt i blicken. En starkt bidragande orsak till Davids intresse var att Yrja pratade om slalombacken nästan varje dag och fick honom att lova att han skulle önska sig ett par utförsskidor till jul. Han tvekade länge eftersom Glenn inte alls var intresserad av skidåkning. För honom gällde bara bandy på vintrarna. Hur som helst, man kunde väl göra bådadera. 

David fick slalomskidorna. De var inte inslagna i något paket. Evald hade ställt dem vid husgaveln och hämtade dem just i det ögonblick då alla julklappar var utdelade och David med besvikelse konstaterade att han inte skulle få några. Skidorna och stavarna var helt nya.

-Det är riktiga grejor, sa Evald stolt. Svensktillverkade. Sandströms med stålkanter och bindningar med låg fästpunkt. Dom kanske kommer att kännas långa i början, men du vänjer dig. Du kommer ju att växa i dom också. Dom här skidorna kan du ha så länge du lever. Visste du att man inte behöver valla dom? Dom är försedda med belag på undersidan, ja det heter så, belag. En slags plastbeläggning som glider fantastiskt mot snön. Oj, det höll vi alldeles på att glömma, det är ju ett paket till som vi glömt ta fram. Till dig David. Han böjde sig fram och drog ut ett mjukt paket som legat under hans stol hela tiden. David slet av pappret. Det var ett par svarta slalombyxor med resårband att fästa under foten. Ursnygga!

-Tack, det här är min bästa julafton. Hur har ni haft råd med det här? Jag trodde nog att jag skulle få ett par skidor, men att dom skulle vara begagnade. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin sett så flotta skidor. Dom ser ju ut som mahogny eller vad det heter…

-Du kan tacka Albin Torstensson. Han har mycket kontakt med folket på Sandströmsfabriken. Så han ordnade skidorna till fabrikspris. Det gör en otrolig skillnad vet du. Vi hade inte haft råd att köpa dom i en vanlig sportaffär. Kontakter David, man ska ha kontakter och använda dom till sin fördel om man kan, glöm aldrig det!

-Farsan har köpt TV!

Glenn var högröd i ansiktet och rösten darrade när han gav David den stora nyheten. David kände knappt någon som hade TV. Själv hade han bara sett på TV under några minuter på ett kafé i Margarn. Om han mindes rätt hette programmet tiotusenkronorsfrågan. Han kom ihåg att bilden var som dimmig. Det hade varit svårt att urskilja människorna som deltog i tävlingen. 

-TV, vad ska ni med sånt skit? Det kommer aldrig att bli något säger farsan.

-Du fattar inte! Fotbolls-VM börjar om en vecka, det vet du ju. Massor av människor köper TV för att se matcherna. Farsan höll på att bli utan. Du vet, det här är stort. Vi kan se alla matcherna i vårt vardagsrum. Sverige har ett kanonlag. Vi har ju hemmaplan också. Och Brasilien. Vi känner ju nästan hela laget från Bosön. David, vilken sommar det här blir! 

-Lugna ner dig, jag har sett på TV. Det är en besvikelse, det lovar jag dig. Inte alls som bio om du trodde det. TV? Då kan man lika gärna sitta och njuta av en snöstorm.

-Du har fel David, vi tittade igår. Visst, det var lite krux med att få till testbilden, men när vi väl hade hittat rätt läge för antennen var det jättebra. Jättebra David!

-Så ni såg ett program?

-Nej, det var inget program, jag pratar om testbilden … 

Så satt de ändå där, bänkade framför TV:n hemma hos Glenn, hela familjen Brorson. Sverige skulle spela semifinal mot Västtyskland. Några dagar tidigare hade de alla sett Sverige vinna över Sovjetunionen. De hade vrålat som galningar efter slutsignalen. Nu gällde det de regerande världsmästarna. Det gick att ta på spänningen. När sändningen började var det verkligen inget fel på bilden. Och Sverige spelade bra, väldigt bra. När Curre Hamrin, i andra halvlek, gick med bollen på högerkanten utan att bli attackerad, drog sig ner mot kortlinjen, möttes av två försvarare och dribblade av dem för att lekande lätt slå bollen i mål från i stort sett ingen vinkel alls, tjöt de alla av lycka. David slängde sig på rygg på golvet, trummade med knutna nävar på bröstet och sparkade med benen i luften. Han var fullkomligt salig. Matchen slutade 3-1 till Sverige. De var i final. I fotbolls-VM! 

Finalen, några dagar senare, förlorade de klart mot Brasilien. Det var verkligen ingen skam. Brasilien dansade fotboll. Deras vän Pelé var bäst på plan. Han slog igenom med dunder och brak, 17 år gammal. David kände stolthet och värme vid tanken på att de under några magiska dagar umgåtts som kompisar.

Evald hade startat sin patrull. Scouter. Ända sedan familjen lämnade Norrviken hade han längtat efter att få leda en grupp grabbar och lära dem allt man måste kunna om vildmarksliv, rådighet i trängda situationer, gruppdynamik och ledarskap. Överlevnad helt enkelt. Stolt som en tupp tog han upp saken vid frukostbordet en morgon.

-David, jag har en fantastisk nyhet, vill du veta?

-Ja, det är klart, ska du bli kommendör?

-Nja, inte riktigt, sa Evald och skrattade, inte än, nästa år kanske. Nej, jag har startat en scoutpatrull. Eller, rättare sagt, vi har ju inte haft vårt första möte än, det blir på torsdag kväll. Jag har pratat med familjerna i kåren och det är tre grabbar i din ålder som är anmälda. Självklart räknar jag med dig, du är ju given, och om du pratar med Glenn, kommer han säkert också att vilja vara med. Finns det några fler i din klass tror du?

-Äh, men jag är väl ingen riktig scout va, jag kan ju knappt vara i skogen en timme med min allergi och Glenn, han har ju bara friidrott i huvudet. Han tänker satsa på det säger han.

-Vi kommer inte att vara i skogen, inte till att börja med i alla fall. Jag tänkte att vi tar några veckor nu till att börja med då vi går igenom en massa saker mer teoretiskt. I soldatrummet tänkte jag. Och det blir varje torsdagkväll. Jag tror inte att Glenn hänger på idrottsplatsen då.

-Scout, det känns inte som jag pappa. Jag vill hellre börja i pojklaget, i DIK och spela fotboll. Jag har talang pappa. Bolltalang säger kompisarna. Jag kan inte glömma Bosön heller. Jag får rysningar när jag tänker på vad vi såg där. Jag vill bli bra på fotboll, det är det roligaste jag vet!

-Det tycker jag inte, sa Evald, Idrotten har en mörk baksida som du inte vet något om. Men jag kan tala om för dig att det var fotbollen som blev brorsans fall, din farbror du vet. En av de bästa i division ett för bara några år sen. Var är han nu? Han gör inget annat än super. Visst, det spelade väl in att din farfar övergav oss när vi var barn. Sånt kan ju knäcka den bäste, men det var allt firande i samband med matcherna som gjorde att han tippade över kanten. Vann dom så skulle det supas och förlorade dom skulle det supas. Nej David, du får inte gå med i något lag. Inte än i alla fall. Nu tar vi det här med scouterna först, så får vi se sen. Vi kommer säkert att spela en del fotboll i scouterna också. Och sen är det så här förstår du. Seriematcherna i fotboll spelas nästan uteslutande på söndagar, vilodagen. Det drar folk från kyrkan. Idrotten gör att människorna glömmer Gud och det andliga. Jag fick välja, det vet du. Man kan inte tjäna två herrar!

Vad skulle man svara på det? Inte ens David ville på allvar komma i onåd hos Gud. Men scout? Det kändes som ett oförtjänt straff.

David blev scout. Glenn också. De var fem grabbar i patrullen. Evald gick ut hårt. Redan vid första träffen tog han mått på dem alla. Scoutskjortor skulle beställas från högkvarteret redan nästa dag. Troligen skulle de komma till nästa patrullmöte. Han hade skaffat rep så att de kunde öva sig på råbandsknop och skotstek och dubbelt omslag om egen part och vad de nu hette allt, knoparna. Han demonstrerade isdubbar och livlina, ett långt rep med en tung klump i ena änden. Redan vid första mötet fick de tävla med livlinan vem som kunde träffa en liten cirkel i gruset på gården så där en femton meter bort. Det var ingen som träffade cirkeln under hela tävlingen, men Glenn kom närmast. Han blev så stolt över att vinna, att han sa till David efteråt, 

-Jag kommer nästa torsdag, det var ju riktigt kul det här!

Redan på fjärde träffen med patrullen kom Evald med oväntad information.

-Jag har inte velat säga något tidigare, det skulle bli en trevlig överraskning, men det är så här att om en månad är det DM i Borlänge. Och jag har anmält oss. Det kommer patruller från hela Dalarna och vi ska sova över i tält. Det blir en lördag-söndag. Vi kommer att åka dit med tåg på fredagen, så två övernattningar. Jag har ingen aning om hur tävlingen är utformad, men jag har varit med så mycket att jag tror mig om att kunna ge er de allra bästa förberedelser man kan tänka sig. Inte för att vi kommer att kunna vinna, eller rättare sagt ni, men ni ska inte behöva skämmas över insatsen, det lovar jag. Era föräldrar är vidtalade och har gett sitt ja och amen. Vi ska kämpa, kämpa!!

Han hoppade upp i någon slags giv akt, slog ihop klackarna och gjorde honnör med höger hand. 

David och de andra var helt tagna på sängen. Ingen visade minsta geist. Alla tänkte de samma sak. ”Vi kommer att bli slaktade, gjorda till åtlöje av ärrade scouter som varit med och tävlat i massor av år.” Och allt var redan fixat. Ingen hade sagt ett pip till dom.

-Men vi kommer ju att få storstryk. Vi kommer att komma sist, det är ju klart som korvspad. Vi är ju nybörjare. Tänk om det kommer att handla om att göra upp eld utan tändstickor eller att simma med en fullastad flotte rätt över en sjö, jag kan ju inte ens simma, sa David och sneglade på de andra.

Det sista var en total nyhet. Orden rann bara ur honom.

-Vadå kan inte simma? sa Roffe. 

-Du, kan vi ta det en annan gång kanske. Jag är ingen Johnny Weissmuller, fattar du, jag är ingen Tarzan i vattnet.

-Nä, nä, du menar så, sa Roffe, vem är det?

David och Glenn hade fått ledigt från skolan fredag och lördag. Eftersom tåget skulle gå till Borlänge först vid tretiden på eftermiddagen, hade de kommit överens om att träffas på idrottsplatsen när de ätit frukost.

-Jag ska visa dig något, hade Glenn sagt.

Han stod utanför omklädningsrummen när David kom. Han såg lite lurig ut.

-Kom med här, sa han och försvann bakom baracken.

När David kom runt hörnet stod Glenn där med två feta cigarrer i ena handen. Han triumferade.

-Tadam, vad sa du nu då? Jag tänkte att vi skulle fira segern redan nu. Bara du och jag. Farsan har en hel låda hemma. Han kommer inte att sakna två stycken. Har du rökt förut?

-Ja, det är klart, jag rökte som en borstbindare hemma i Norrviken. Men bara cigaretter. Vi köpte lösa Bill i tobaksaffären på andra sidan gatan där vi bodde. Men när vi flytta sen så la jag av. Det bara blev så. Nu är det ett par år sen. Va schysst Glenn, du tror att vi kommer att vinna?

-Jag känner det på mig. Vi ska chocka dom där typerna. Jag är en vinnarskalle, det vet du. Komma tvåa är skit, eller hur. Blir det livlina vinner jag den grenen och Roffe är ju en baddare på knoparna. Jag trodde inte mina ögon när vi klockade honom senast. Sen har vi ju dig förstås, vad är du bra på?

-Inte ett skit. Det där är ju jönsgrejer. Men man ska aldrig säga aldrig som farsan säger. Jag kan överraska. Ta hit en sån där cigarillo nu, jag står ju här och blir sugen!

Glenn räckte honom en cigarr och tände den och sin egen. David drog ett djupt halsbloss. Han fick en hostattack och trodde lungorna skulle komma upp. Det snurrade till i huvudet.

-Äh, du vänjer dig, sa Glenn, du är lite ringrostig bara.

De stor där och rökte en stund tills David kände att han skulle spy när som helst.

-Du, kan du spara den här åt mig till senare, jag måste hem och packa. Jag har inte tagit fram en pinal vet du. Vi ses vid tåget min vän.

Han skyndade sig därifrån. Hela världen snurrade och han mådde tjyvtjockt. Väl hemma ryckte upp dörren och skyndade sig mot sin säng i garderoben.

-Är du redan tillbaka, ropade Britta efter honom. Vi äter om en timma. Din älsklingsmat. Potatis och köttbullar med lingonsylt. Vila dig en stund du så ropar jag sen när maten är klar. Det kommer att bli hårda dagar för er i Borlänge.

Han låg och kämpade med spyreflexerna. Det blev bara värre och värre. Han visste knappt vad som var upp och vad som var ner. Var tvungen att blunda.

När det var dags att äta, hade han somnat. Britta ruskade på honom.

-Din älsklingsmat står på bordet, skynda dig nu medan maten är varm.

-Jag är inte hungrig, sa han alldeles matt av illamåendet, jag tror att jag är sjuk, nån magsjuka kanske …

Britta var inte så lättlurad. Så sjuk hade David aldrig varit att han sagt nej till potatis och köttbullar.

-Det luktar rök här inne, har du rökt David?

-Va, nä, jag mår inte bra bara …

-Du har rökt! Det tjänar inget till att ljuga när det luktar cigarr i hela rummet, är det cigarr du rökt?

-Jaa, fick han ur sig som ett ynkligt pip.

-Du mår illa så klart, du är inte van att röka, men jag vet att det går över om du äter något nu. Drick ett glas mjölk först så kanske du får spy, det vore det bästa. Kommer det inte upp av mjölken, går du in på toaletten och sätter fingrarna i halsen, det hjälper garanterat. Sen kommer du att må mycket bättre. Ni ska ju åka om bara ett par timmar. Upp med dig nu och ta lärdom av den här läxan.

DM gjordes upp under två späckade dagar. 11 patruller kämpade om segern. Sistaplatsen var redan på förhand vikt för gröngölingarna från Dalhälla, en illuster samling frön som alla mer eller mindre hatade scoytlarvet, ett ord de oupphörligen med förakt spottade ur sig. Ingen, varken ledare eller deltagare tillräknade dem ens en mikroskopisk chans att slå någon av de andra, långt mer erfarna patrullerna. Efter första dagen låg de också, helt enligt förhandstipsen, sist. De hade på ett närmast katastrofalt sätt misslyckats med att baka bröd över öppen eld, bygga ett vindskydd på tid, orientera med karta och kompass tre kilometer i tät skogsterräng och med sina kläder i en plastsäck simma ut till en holme och tillbaka. Till den grenen tvingades de förödmjukande lämna walk over, när David skamset, inför alla, tvingades deklarera att han faktiskt inte kunde simma. Det var en moloken och uppgiven samling killar som Evald tafatt försökte trösta efter kvällsmaten. 

Tro det eller ej, men ännu en gång inträffade ett under! Det går inte att på annat sätt förklara den andra dagen kross. Alla stationer innehöll teoretiska prov som handlade om att känna igen fåglar och deras läten, svensk geografi, djur och natur, att samla in växter till ett herbarium och beskriva tillverkningen av ett dylikt samt att på två A4-sidor skriva en överlevnadshandbok. I den lilla patrullen, föraktad av alla men denna dag mest av sig själva, visade det sig finnas en häpnadsväckande kunskap. Det var som om varje station var skräddarsydd för att innehålla just deras olika intresseområden. De vann andra dagen så överlägset att de på kvällen, vid prisutdelningen, stod som stolta vinnare av sitt första och enda DM! Evald var nära att spricka av stolthet. Som sed var höll han ett segertal. Talet utvecklades till en lång och av självberöm stinkande tirad av superlativer riktade till de egna gossarna, kryddad med illa dold skadeglädje över att alla illvilliga profetior kommit på skam. 

Bara någon tid efter den stora triumfen lades patrullen ner. Ingen av grabbarna var intresserade av patrullmöten i det sakralt inredda soldatrummet och Evald, som visste att ett under av den magnitud han beskådat i Borlänge aldrig skulle upprepas, var helt nöjd med att hans nederlagstippade patrull för altid skulle stå som segrare av DM 1958.