Att jag ska vara så djup hela tiden. Folk orkar inte. Folk förstår inte vad jag säger. Så jag har bestämt mig för att vara riktigt ytlig, prata om travet, idrott överhuvudtaget, matlagning och heminredning. Att skriva poesi kan man inte hålla på med för då räknas man som pretentiös och konstig. Att säga beska sanningar är inte heller så värst populärt. Jag har bestämt mig för att vara fullkomligt normal och älska shopping och härliga underhållningsprogram på TV, en lisa för själslivet. Nu har jag provat att vara härligt normal i 6 månader och den enda anmärkningvärda förändringen som inträffade var att polisen stormade in och körde mig till det ökända sjukhuset för rättspsykiatrisk tvångsvård i Växjö när jag hade gjort upp en eld på parkettgolvet. Ingen har någonsin ringt upp mig på min normala mobiltelefon. Sitter i rökrummet och talar om rejält djupa saker med min vän den magiska superstjärnan Vålda Zoot. En manlig sjuksköterska är helt stirrig, eller är han en patient? Skötare som bara står och glor och som nekar när man vill prata om hur man mår. Överhuvudtaget en rätt så hotfull attityd från personalen, distanserat och nedlåtande. Förutom några undantag. Vålda och jag håller oss för oss själva. Det känns som ett fängelse. Doktorn ser ut som en fågelholk när jag citerar Gunnar Ekelöf och Lars Norén vilket räknas som starka och tydliga symptom på min psykos. Jag fick bo i den kalla och mörka källaren som barn för att mina älskade föräldrar skämdes för mig när jag som sjuåring satt vid middagsbordet och citerade Birgitta Trotzig och Nelly Sachs. BUP bet föga på mig och jag blev naturligtvis väldigt mobbad. Skrev texter själv som jag läste upp på roliga timman och då blev jag så klart ännu hårdare mobbad. Vålda Zoot kramade om mig och betygde sin starka ömhet. Doktor Blåsyra hade inget positivt att säga. Jag kunde absolut inte få åka hem i detta urusla skick. Vi åker skridskor i korridoren. Balkongen är inburad. Vi känner oss som instängda fåglar. Vi hör om och ser övermedicinerade patienter som går som zombies i korridorerna. Vålda Zoot var sexuellt utnyttjad i 13 år av sin pappa pastorn som hon sen helt sonika tog av daga och satt på rättspsyk i 15 år. Sverige är ett bra land förutom 70 procent av medborgarna. Så mycket stress, förvirring och ytlighet som leder till den normala sortens sinnessjukdom som räknas som OK. Vålda och jag ska flytta tillsammans. Vår kärlek kan ingen förbjuda och vårt djupa pågående samtal om livsviktiga ting. Doktor Blåsyra är så ytlig och stressad och stryker sig över håret. Vi ser honom när han sitter och gråter och dricker sprit. Rättspsykiatrin i Växjö är ett jävligt dåligt skämt. Aldrig får man chans att gå till botten med sin problematik. Aldrig får man träffa en jävligt duktig psykolog utan provisoriska pseudopsykologer. Man förvaras på en avdelning och det ska man vara nöjd och tacksam över. De stackars utslagna gränspsykosdeprimerade patienternas dödslängtan som ingjutna i surrealistisk betong. De bipolärt maniska patienterna som är överallt samtidigt. Psykospatienterna som sitter och talar med några som vi andra inte kan se och höra. Hela samhället som är en eskalerande katastrof av ensamhet, klasskillnader, och inre nöd. Vi läser Karl Vennberg i rökrummet och njuter. Vår gränspsykos är på väg att klinga av. Kliniken är ett sorts kloster där man gömmer sig ett tag tills allt har lugnat ned sig och kusten är klar. Doktor Blåsyra med sin löjliga distanserade auktoritet. Vi ser igenom honom. Han har inget sinne för humor och vi tycker lite synd om honom. Om tre år så skriver jag ut er. Men då måste ni lova att bete er normalt som folk. Sverige är ett bra land bara man är villig att kämpa och göra rätt för sig. Vi ligger och hånglar på mitt rum vilket är bättre än psykofarmaka. Vissa av personalen försöker
få oss att känna skuld för att vi har varit tvångsvårdade på rättspsyk i tre månader, och vi ska inte tro att vi är förmer än någon bara för att vi är väldigt insatta i poesi och filosofi. Kierkegaard och alla andra filosofer är bara skräp. Läs Camilla Läckberg istället och Stephen King. Vi lämnar klostret efter tre år som två lyckliga och starkt livshungriga vilda fåglar. Vi blir skjutsade till vårt älskade och välsignade Örebro och har en underbar picknick i det härliga Varbergaskogen. Det är i mitten av april och livet har bara börjat. Vi klättrar högt upp i en gran och skriker våra vårskrik. Sen går vi hem till det idylliska Tornfalksgatan och gör kärlek.