Visst var det vi.
Som blickade bort mot månen.
Och såg oss själva.
Genom krossat spegelglas.
Varje liten pusselbit.
Föll på plats.
När vi såg varandra i ögonen.
Det var vi.
Och inte de.
Som älskade.
I nattens indigoblå.
I samma stund.
Himlen klyvdes i två delar.
Kvar blev vi.
I månskenet.
Ingen visste.
Det vi vet.
Aurora Borealis hemlighet.
Bevarade i våran snäcka.
Vi lägger den längs strandkanten.
Sakta vi går därifrån.
Hon vet.
Men blundar.
Vi vet.
Och ser varandra.
Våra vägar skiljs åt.
Men våra hjärtan slår samma slag.
Jag viskar mot natten.
Kanske får jag något svar.
Ensam jag vandrar hemåt.
Men med oss i mina tankar.
Havet i din blick.
Så fascinerande.
Att varje gång jag hör vågorna.
Kommer jag tänka på dig.
Dag som natt.
Natt som dag.