Nedan följer den andra och avslutande delen av Vardagsliv och äventyr vid Råsundet. En släkthistoria från skärgården.


På fastlandet, ungefär sex kilometer nordväst om Rågsundet ligger Ånga herrgård. En gång då min far och jag var ute och åkte bil körde han fram till gården och pekade på den ena flygeln där han bott som barn. Hur länge familjen hyrde bostad där vet jag inte.
Herrgården ägdes då, och ägs än idag av en förmögen släkt från Stockholm. Om somrarna på trettio-och fyrtiotalen bodde en trebarnsfamilj på Ånga. Familjen ska även ha bott i ett hus som heter Klastorp, och som tillhör Ånga, och ligger närmare Rågsundet. Även vid julledigheter vistades familjen vid Ånga. Den övriga tiden på året bodde de i en fin våning på Östermalm i Stockholm. Om somrarna vistades de även på moderns fädernegård i Lettland.
Familjen hade adligt påbrå, både på mödernet och fädernet. Fadern som var försäkringsdirektör dog redan 1934, då den yngste sonen bara var sju år.
Det var här på Ånga som Signe jobbade som barnflicka, och det var familjens yngsta pojke hon tog hand om. Han var mycket intelligent, och enligt alla som kände honom ett snällt och nyfiket barn. Ibland följde han med min farfar och farfars far på fisketurer. Som de goda berättare Gösta och Johan var, lyssnade han säkert på många historier ur fiskarfamiljens liv. Tidigt faderlös var nog vänskapen med de två vuxna männen betydelsefull.
Kontrasten mellan de fattiga fiskarna och de fina släktingarna på herrgården och i östermalmsvåningen måste ha varit påtaglig och gett anledning till funderingar hos gossen. Kanske såddes ett frö till hans politiska övertygelse där i båten, som blev den rakt motsatta än släktingarnas. Han blev nämligen arbetarklassens vän, och satsade på en karriär som socialdemokratisk politiker. Hans upprördhet över klassklyftorna och kampen för ett rättvisare Sverige gick som en röd tråd genom hans politiska gärning.
Exakt vad de tre talade om när de satt i fiskebåten lär jag kanske aldrig få veta. Inte heller om pojken någon gång fick bevittna en sprängning, och då se Johan bita av stubintråden med tänderna.
Alla tre är döda sedan länge. Johan gick ur tiden 1967, 84 år gammal. Farfar dog i början av 1990, nyss fyllda 75. Den fiskande överklasspojken blev 59 år. Han sköts till döds på Sveavägen i Stockholm en kall februarikväll 1986. Han var då Sveriges statsminister. Hans namn var Olof Palme.

Det ska finnas ett fotografi på Olof, Gösta och Johan när de står på en brygga. Antingen är de på väg ut, eller har just kommit tillbaka från en fisketur. Min farfar talade ibland om fotot, men tyvärr minns jag inte om han sa var det togs och vem som tagit det. Troligen står de på en brygga vid Rågsundet eller Ånga, eller möjligen vid Klastorp.
Jag talade med Nisse om det då jag var på besök i Blackeberg, men han kunde inte ge besked om vare sig platsen, fotografen eller vem som kunde tänkas ha fotot. Kanske är det någon i familjen Palme som tagit det och har det i sin ägo. Om någon i den gustafssonska familjen fotat, skulle det säkert ha kopierats och spridits.
Ingen av släktingarna jag talar med känner till fotografiet. Men kvinnan som är barnbarn till Klaras halvsyster berättar om Olof, och hur tidigt hans familj och andra upptäckte hans intelligens. Om vintrarna åkte han skidor på isen vid Rågsundet tillsammans med en jämnårig pojke. Vem den pojken var är oklart. Min farfar och hans syskon var mellan nio och tjugo år äldre än Olof, och var därför inga naturliga lekkamrater. Men en pojke som hette Nisse och tillhörde en fiskarfamilj på Hertigö var i samma ålder. Kanske åkte de skidor tillsammans.
Att barnflickan Signe var omtyckt av Olof rådde det inget tvivel om. En gång då Olof höll tal i Nyköpingstrakten fick han syn på Signe bland åhörarna. Då avbröt han sitt tal, gick ner från tribunen och gav henne en kram. Så glad blev han över att se sin gamla barnflicka. Sedan gick han upp på podiet och återupptog sitt tal. Jag kan förstå honom, för jag minns hennes värme än idag.
Även Johan och Klara måste ha varit uppskattade av Olof. Farfars systerson berättar att han var hemma hos Johan och Klara i Vinterbo när Olof och hans hustru Lisbeth kom på besök. Olof hade säkert mycket att tala om med de pensionerade fiskarbönderna. Han var vid den tiden ännu inte vald till partiordförande för Socialdemokraterna. Klara och Johan gick ur tiden ett par år innan han blev vald.

Allra bäst hade det varit om jag kunnat tala med farfars föräldrar, eller haft tillgång till rullbandet där Johan intervjuas. Men vissa berättelser förs ändå vidare, nu senast från farfars syskonbarn till mig. Som den om vådaskjutningen av greve Nils Mörner på Björksund, även kallad Mörner af Morlanda.
Vittnen i målet kring vådaskjutningen vid Jönåker, Rönö och Hölebo tingslags häradsrätt var bland andra min farfar Gösta, hans far Johan och den skjutne grevens son Carl Göran Mörner. Nisse var också vittne till händelsen, men var för ung för att få avlägga vittnesmål.
Målet pågick i Tingshuset i Nyköping mellan den 15 januari och 9 april 1935. Det vackra Tingshuset kallas numera för Gamla Tingshuset och är klassat som byggnadsminne sedan 1993. Följande redogörelse av händelsen är baserad på släktsamtal samt nämnda vittnesmål. Handlingar i målet har jag erhållit från Riksarkivet i Uppsala.

Det är söndag förmiddag den 18 november 1934. Johan befinner sig i sitt hem på Rågsundet då han får syn på en motorbåt som styr in från yttre skärgården i riktning mot Flaggholmen. En vecka tidigare har han observerat samma båt.
En stund senare hör han skott från det håll dit båten styrt, och förstår att det rör sig om tjuvskytte. Som jaktvårdare åt greve Nils Mörner vid Björksund är det hans skyldighet att förhindra olaglig jakt.
När telefonlinjen öppnas klockan ett ringer han därför upp greve Mörners son, jägmästare Carl Göran Mörner vid Hälgö, och berättar om sina iakttagelser. De kommer överens om att ge sig ut på jakt efter tjuvskyttarna.
Johan ger sig iväg tillsammans med sönerna Gösta och Nisse. Gösta ska snart fylla tjugo och Nisse är sexton. De åker till Roparstan på fastlandet och hämtar upp far och son Mörner och deras väktare, eller bevakningspersonal som det står i polisrapporten. Sedan styr de mot Flaggholmen där de går i land.
Även skogvaktare Berglund beordras av Mörner den äldre att delta i razzian, och fjärdingsmannen Holmberg sluter också upp. Karlsson, en av tjuvskyttarna, fångas snart in.
När klockan är strax före fem på eftermiddagen står patrullen uppdelad i två grupper på Flaggholmen. Johan står tillsammans med skogvaktaren och fjärdingsmannen i en sänka på Flaggholmens spets. Ungefär trettio meter in på udden vid en liten tall står grevarna Mörner tillsammans med Gösta. Var Nisse befinner sig framgår inte av rapporten, troligen därför att han inte tilläts medverka som vittne.
Nu avlägsnar sig fjärdingsmannen från sin grupp och håller ett första förhör med tjuvskytten Karlsson.
Greve Mörner junior och min farfar berättar båda i sina respektive förhör att de hör någon komma gående inifrån ön, och att de förmodar att det är en tjuvskytt.
Mannen kommer upp på åsen och går rakt emot gruppen med Gösta och grevarna som står vid tallen. Det är skumt ute, men greve Mörner junior ser ändå att mannen bär ett gevär över sin högra axel. Mannen med geväret visar sig vara järnverksarbetaren Rickard Johansson från Oxelösund.
I polisrapporten under Göstas vittnesmål står följande att läsa om Rickard: "Johansson vore i skärgården känd som ett 'råskinn' och hänsynslös tjuvskytt. För egen del hade Gustafsson som pojke tillsammans med sin fader haft ett sammanträffande med Johansson, därvid denne beträtts med tjuvfiske. Johansson hade härvid utfarit i vilda hotelser mot Gustafssons fader, ehuru denne i egenskap av fisketillsynsingsman [sic!] varit i sin fulla rätt."
I rapporten under förhöret med Johan görs en liknande beskrivning av Rickard: "Ifrågakomne järnverksarbetaren Rickard Johansson vore i skärgården känd som en svår tjuvskytt och tjuvfiskare."
Rickard Johansson passerar nu min farfar och grevarna Mörner som står intill den lilla tallen. När Rickard som inte observerar gruppen i mörkret, gått ytterligare några meter tar Mörner den yngre några snabba kliv efter honom. Rickard hör stegen bakom sig då Mörner är alldeles intill och vänder sig om med vänster sida mot Mörner. Denne ställer sig då troligen rätt framför Rickard, grabbar tag i bössan och uppmanar honom att släppa den ifrån sig. Rickard förstår nu vem han råkat, och vägrar släppa vapnet trots att jägmästare Mörner upprepar kravet på att göra det. Min farfar vittnar om att Mörner säger till Rickard fem gånger att släppa geväret.
Enligt Mörners vittnesmål ska Rickard ha sagt: "Bössan lämnar jag ta mej fan icke ifrån mej!" Min farfar uttrycker i sitt vittnesmål att Mörner i inledningen av dragkampen med en svordom uttryckt att han inte tänkte släppa bössan ifrån sig.
Mörner vill att fjärdingsmannen griper in och visslar därför och ropar flera gånger: "Fjärdingsman häråt!"
Gruppen med Johan, fjärdingsmannen, skogvaktaren och den andre tjuvskytten Karlsson, som står trettio meter längre ut på udden, ser inte första skedet av förloppet, men hör visslingen och ropet på fjärdingsmannen. De förstår då att den andra gruppen råkat på en tjuvskytt, och Johan, skogvaktaren och fjärdingsmannen skyndar fram till platsen. Troligen stannar bevakningspersonal kvar och håller ett öga på Karlsson.
På vägen dit hör de skytten uttrycka sin vägran att släppa vapnet. Johan citerar i sitt vittnesmål Rickard med liknande ord som Mörner: "nej, så ta mej fan, jag släpper bössan".
När de kommer fram ser de att Rickard och jägmästare Mörner befinner sig i en intensiv dragkamp om vapnet. Rickard har inte brytt sig om att Mörner ropat på polis Holmberg, utan fortsätter att försöka rycka åt sig bössan och dra sig nedåt mot sjön där han har sin båt. Mörner uppger i vittnesförhöret att han uteslöt att vapnet var laddat, med hänsyn till mörkret och den svåra terrängen. Därför hade han greppat tag i bösspiporna med högra handen och försökt ta bössan ifrån Rickard.
När Rickard drar sig nedåt sjön halkar både han och greven utför berghällen, då greven vägrar släppa taget. De hamnar på en avsats längre ned där båda faller omkull. Ingen vill släppa taget om vapnet. Mörner håller om piporna, medan Johansson håller om kolven och kolvhalsen. Dragkampen intensifieras och Mörner hamnar på rygg eller eventuellt på vänster sida, medan Rickard befinner sig framför honom.
Greve Mörner senior har följt efter de stridande, och står alldeles intill dem. Han iakttar kampen, men förhåller sig passiv. Min farfar följer inte efter upp på berget, eftersom han "igenkänt Johansson och med kännedom om hans vilda humör befarat, att någon olycka skulle hända" som det uttrycks i polisrapporten. Därför ser han inte vad som sker längre ner under stridens senare skede. Berget skymmer sikten.
Plötsligt går ett skott av och greve Mörner senior träffas i halsen och faller omkull intill de stridande. Han avlider omedelbart. Mörner den yngre släpper instinktivt taget om bössan vid smällen, varpå Rickard faller baklänges utför berghällen.
Gösta lyfter huvudet efter en stund, och ser då greve Mörner senior ligga på berget, träffad av skottet. Johan å sin sida har strax före skottet hört ett utrop "skjuter", och ytterligare något ord. Troligen från den gamle greven. Precis som Gösta reser han sig upp efter skottet, och går fram till den högre berghällen där striden om geväret utkämpats. Då ser han greve Mörner den äldre ligga död på berget.
I polisrapporten under förhöret med min farfar står följande att läsa om Rickards agerande efter skottet:
"Johansson, som, efter vad Gustafsson förstått, efter skottet fallit utför berghällen och ner i en längre ner belägen skreva, hade om en stund börjat skrika och ropa på hjälp under svordomar. Då Johansson strax därefter kommit upp på berget, hade han varit vild och ovettig för att han skulle hava blivit överfallen."
Både min farfar och Mörner junior uppger i sina vittnesmål att de inte uppfattar att skottet avlossats med vilja. Mörner menar att Rickard inte haft någon möjlighet att lägga an och rikta geväret mot en viss person, eftersom Mörner själv haft ett stadigt grepp om piporna med båda händerna. Han berättar vidare att han är helt säker på att skottet gått av när de båda var kvar på den lilla avsatsen, inte efter att Rickard fallit utför berghällen. Han ansåg vidare att hans eget agerande var helt riktigt, "i överensstämmelse med lagen och under de rådande omständigheterna."
Göstas och Johans vittnesmål är inte lika detaljerade som unge grevens, då de inte sett hela förloppet. Men det de ser och hör stämmer överens med grevens iakttagelser.
Den 9 april 1935 dömer häradsrätten den 44-årige järnverksarbetaren Frans Rickard Johansson till fyra månaders straffarbete för vållande till annans död genom vårdslöshet.

Händelsen på Flaggholmen måste ha berört min farfar, hans far och lillebror Nisse på djupet, kanske särskilt Nisse som bara var sexton år.
Jag minns när farfar berättade om vådaskjutningen, och jag minns namnet Rickard. Men jag minns ingenting av det händelseförlopp som jag nu många år senare tagit del av genom släktingarnas berättande och handlingarna från Riksarkivet.
Jag ser finrummet i farmor och farfars lägenhet på Ringvägen 8 i Nyköping framför mig. Känner doften av fet julmat som farmor Viran gör i ordning ute i köket, och som vi bjöds på i mellandagarna varje år då vi hälsade på. Farfar Gösta sitter i en fåtölj, bekvämt tillbakalutad och berättar historier från förr. Bland annat om vådaskjutningen på Flaggholmen.
Vådaskjutningen var dramatisk och tragisk för alla inblandade, särskilt för familjen Mörner. Men för dem som har distans äger historien också ett underhållningsvärde. Skratten kom ofta när farfar berättade om Rickard, en hetlevrad tjuvskytt och tjuvfiskare som lagens långa arm slutligen fångade in.
Ett år efter händelsen på Flaggholmen åker Johan och sönerna ut till olycksplatsen. Där finner de den vådaskjutne grevens trasiga glasögon, som ligger kvar i strandkanten.

En annan historia från Rågsundet som farfars syskonbarn berättar för mig, handlar om den extra renade smuggelspriten. Fast renad på ett annat sätt genom en ganska udda metod hos familjen Gustafsson. Troligen inträffade även denna händelse någon gång i början eller i mitten på trettiotalet.
När esterna kom seglande med sina vedskutor till Sverige hade de inte bara ved i lasten. Där fanns även smuggelsprit som de törstiga svenskarna gärna betalade en slant för. Det fanns två bryggor där de ljusskygga affärerna gjordes upp, en vid Hälgö, och en vid Svärdsklova.
För att inte riskera upptäckt tipsade smugglarna tullen om att leverans av smuggelsprit var på gång vid den ena bryggan. Det var ett falskt tips för att vilseleda, och det var troligen de spritköpande svenskarna som tipsade. Då tullen fick tips om spritsmuggling vid Hälgö brygga for de dit, medan esterna for till Svärdsklova brygga, där svenskarna väntade med pengar. Så höll det på med omväxlande bryggor.
Men slutligen en dag gick inte tullen på betet, utan väntade vid rätt brygga, det vill säga vid den brygga man inte fått tips om, den här gången vid Svärdsklova. Mycket riktigt dök en estnisk vedskuta upp vid Svärdsklova. Esterna blev på något sätt varse tullen, och hann dumpa plåtdunkarna med sprit i havet utan upptäckt.
Men det fanns andra än tullen som såg. Fiskarbonden Johan Gustafsson på Rågsundet råkade nämligen sitta i sin båt tillsammans med de tre sönerna och se hela förloppet. Men han teg för tullen, och beslöt att återvända till dumpningsplatsen vid ett senare tillfälle. Det var synd att spriten skulle förfaras på havets botten tyckte han. Varför inte ta hand om den när den ändå var gratis?
Johan och pojkarna draggade upp dunkarna med hjälp av linor försedda med krok. Sedan stannade de till vid en kobbe och smakade på spriten för att konstatera att inget saltvatten läckt in. Johan, Gösta och Kalle kände ingen saltsmak. Nisse tilläts inte smaka, då han ansågs för ung. På väg mot Rågsundet skedde dock olyckan att alla plåtdunkar sprack, troligen för att det skumpade hårt i båten. All sprit rann ut i kölsvinet där det låg gammal fiskrens.
Hemma på Rågsundet öste de ändå upp spriten, och körde den flera gånger genom mjölkseparatorn för att få bort fiskfjäll och annat. Det mesta försvann, men någon högklassig sprit var det nog inte som man bjöd på när det anordnades logdans, om man alls bjöd på den. Lagret räckte länge, för på Rågsundet dracks det i måttliga mängder.

Johan gick ur tiden på Svärta ålderdomshem sensommaren 1967. Där bodde han i ett gemensamt rum med Klara. Nisses och Veras söner hälsade på dem en dag, och satt och spelade skitgubbe med Johan. Han var då helt återställd från en stroke efter rehabilitering på en klinik vid Sparreholms slott. Men den här dagen sa han till sina barnbarn:
- Nä, nu vill jag inte spela mer. Jag är lite trött.
Det brukade han aldrig säga. Sedan gick han och la sig. Dagen därpå dog han. Klara dog en kort tid därefter. De begravdes på Tystberga kyrkogård, i samma grav där barnen Harry och Birgit redan vilade.
Jag kontaktar Tystbergabygdens församling, och får veta att graven finns kvar, men att gravstenen plockades bort för några år sedan. Mina släktingar kom överens om att inte förlänga gravrätten. I och med det återgår gravplatsen till samfundet. När beslutet togs hade Johan och Klara vilat där i ett halvt sekel, Birgit i nästan sextio år och Harry i närmare nittio år.
Sedan något år är det inte längre tillåtet att ta ner och frakta bort äldre gravstenar utan tillstånd från Länsstyrelsen. De betraktas numera ofta som kulturminnen, och ska därför bevaras, oavsett om det finns anhöriga som sköter om gravplatsen eller inte. Orsaken är att nästan inga kroppar längre begravs. De bränns och askan strös i naturen eller grävs ner i minneslundar. Det betyder att gravstenarna inom några årtionden kommer att vara borta eller stå mycket glest på de svenska kyrkogårdarna.
Jag frågar vaktmästaren på Tystberga kyrkogård om alla stenar som tagits ner har fraktats bort. Han svarar att några stenar står lutade mot kyrkofasadens baksida. Dessa kommer troligen att bevaras och återföras som kulturminnen över gravarna.
Den hygglige mannen går och tittar efter om den gustafssonska stenen mot förmodan kan finnas kvar bland dessa. Men han finner den inte. Den har gått till stenkross, som brukligt var innan de nya reglerna om kulturminnen trädde i kraft.
Vaktmästaren skickar bilder på platsen över graven där det växer gräs innanför en stenkant. Runt gräsplätten sticker gravstenar upp på en försommarlummig kyrkogård, och bortom kyrkogårdsmuren breder naturen ut sig.
Fiskarbönderna vilar i ett stilla, nästan orörligt landskap av träd och åkrar, långt från de vilda vågorna kring Rågsundets skär.


Ett varmt tack till mina släktingar som berättat om livet på Rågsundet, och till Tystbergabygdens församling.


Källor:
Ivefors, Gunilla, Rågsundabarnen (odat.)

Riksarkivet i Uppsala, Mål vid Jönåker, Rönö och Hölebo tingslags häradsrätt, dombok 1935, AI:42

Rågsundet, matrikel med krögare och brukare 1647-1944 (odat.)

Svenska Fyrsällskapet, https://fyr.org

Sörmlands museums samlingar, https://sormlandsmuseum.se

Wikipedia, https://sv.wikipedia.org, Lagnö, Nyköpings kommun, källhänvisning Källgård, Anders, Sveriges öar, 3:e uppl. (2013)

Östergren, Bengt, Nyköpings och Oxelösunds skärgårdsfiskare (Vagnhärad, 1990)