astrakanäpplen faller ur såret, hennes hår är vitt och smutsigt av tiden, man kunde glömma bort henne för några ögonblick när man satt i grönskan under ekarna, men sedan kom hon tillbaka igen,
ännu smutsigare med gråsuggor i håret, och det vita dödsleendet som klingade falskt över gatan, jag begärde ingenting av henne men hon fanns där ändå, som klister, som ett urgröpt föremål i jorden täckt av urin och vitsippor, en gång försökte jag skriva en dikt till henne,
men den var som en pissoar av upphettat formalin, ingenting kunde leva i den, jag tog några blomskälkar och målade in i hennes minne, vi satt vid det ödsliga kustlandskapet och diskuterade hennes bortskavda hud, hon hade legat för länge bland hundarna nere i källaren, jag visste inte vad jag skulle svara henne, solen rann som lava över horisonten, det fanns inte mycket att säga, hon var nog inte en ängel, eller kanske en ängel från underjorden, smutsig och ful och vacker på samma gång, ibland brann hon i mina drömmar,
hon stod med blå kläder intill bussarna på Hornsgatan och väntade på att någon skulle komma, hon brann några dagar senare igen vid Liljeholmskajen, jag satt i det tomma rummet och skrev en dikt om några pojkar som fann ett hästkadaver i skogen med buken full av surrande neon, några droppar regn föll över den uppbrutna gatan i hettan, man sökte sommaren i det härskna köttet och andetagen,
man skulle nog finna den till slut, sjöarna skulle vältra sig upp på land och dra med sig människorna tillbaka till platsen de kom ifrån, tillbaka till ursprunget, tillbaka till det oerhört vackra och förkrossande ursprunget,