Letade på vinden bland gammalt bråte
efter någonting
Kanhända en sorts sanning jag trodde
skulle ha gömt sig i någon vrå
Eller kanske något annat jag aldrig lyckats
att förstå

Tänkte att det väl låg i någon låda väl gömt
bland allt det andra

Men när jag ingenting funnit bland mitt bråte
Släppte jag till sist när stormen väste in
bland gistna bräder
Hela tanken på att helt ensam på en vind
själv behöva lösa någon gåta

Det var då när i våningen under vindens golv
Sekelskiftesklockan slagit sitt skorrande tolfte
mässingsslag
Jag blev medveten om att någon där på vinden
helt plötsligt börjat gråta
Det var en stilla gråt så förklarande i sig att jag
något förvånad hörde mig själv säga

Förlåt! men jag kan ingenting lova

Förresten! Det har blivit sent nu
så nu måste jag nog tyvärr
lämna resten orört här och bara få gå och sova