Jag kommer skriva om mitt eget sätt att gå till väga.
I vanliga fall, sätter jag mig bara framför datorn,
sätter på datorn, värmer upp mig själv genom att
lägga en patiens

eller liknande enkelt spel som bara tar ett par minuter.
Sedan provar jag om jag har kraft nog i routern för att
komma ut på internet. Det var så länge sedan jag installerade
internet, köpte min

stationära dator 2011. Och datorn har sina brister,
men jag står ut med dem, för den fungerar i alla fall oftast.
Sedan går jag in på poeter.se och in på min sida.
Där öppnar jag en skrivsida

och bara börjar skriva. Antingen blir det en berättelse som
'skriver sig själv' mer eller mindre, eftersom skrivandet
bara som flyter på så fort jag börjar. Jag tänker mig inte för
vad jag skall skriva.

Jag bara sätter en rubrik eller skrivet ett A bara så jag kan
spara sedan. Har jag inte redan berättelsens början,
så skriver jag exempelvis om vädret utanför fönstret.
Antingen blir det då en

vanlig text eller så blir det en ovanlig. Med det menar jag
som följer 'Det regnade ute och solen var inte där alls att se...'
eller 'Det regnade inte ute, regnet hördes inte smattra mot
rutorna, det satt ingen

i fåtöljen i rummet, det fanns inget bord, det var inget rum...'.
Du förstår, om jag låter bli att tänka på vad jag skall skriva om,
utan bara låter texten som flyta fram, likt vattnet ur en kran,
så formar sig gärna

berättelsen likt en film du ser på. Antingen vad som händer
utanför fönstret eller vad som skulle kunna hända på en gata
i Paris, Barcelona eller strax utanför Tärna by i mera fjälligt
landskap.

Jag försöker inte 'värka fram en text', utan 'tar det emot något
alldeles för 'jäv...t' då stänger jag bara av datorn, går och gör
något annat, som att gå och läsa en bok, gå och diska, ta en
dusch eller gå ut i vädret.

Sedan, när jag vilat mina möjligt trassliga känslor, så kan jag
prova igen. Jag börjar alltid med att lägga patiens när jag öppnat
datorn, det gör mig möjligt lugn och fin. Sedan provar jag att gå
ut på internet och 'bara göra'.

Knepet är att när jag arbetar så lägger jag in känsla i det jag gör,
ser till att jag är lugn och sansad, andas lugnt och så 'bara gör'.
Arbetet i sig har inget värde, det är den som utför arbetet som
har känslor, kan inom sig tralla eller dansa.

'Livet är att städa en trappa'. Jag börjar i ena änden, lugnt och
metodiskt, ingen stress får störa mig, ser till att jag är noga med
att göra mig själv nöjd och få ett 'tillfredställande' resultat.
Allting i livet är ju styrt av mina känslor.

Jag kan själv styra mina upplevelser till att bli. Mår jag skit,
så kan de bli 'skit', mår jag hyftsat bra, kan de bli hyfsat bra.
Medan om jag är uppspelt och som 'rejält på gång',
rent av exalterad blir 'livet en fest'.

Det viktiga med att arbeta, är att försöka behålla lugnet, om där
finns ett lugn, annars skapa ett lugn, genom att andas med lugna
andetag och försöka att 'inte tänka kreativt', inte försöka värka
fram en prestation, utan bara låta

sig som 'flyta med', om maskinen låter, låt dunket från en fiskebåt
bli rytmen du flyter med. Har du en sång eller musik i ditt huvud,
många människor har ju det. Själv har jag antingen det där låga
gnisslet eller en melodislinga i huvudet.

Tinnitus kallas det där lågfrekventa gnisslet i huvudet. Just i dag-
arna har jag haft ett trumsolo från en gammal låt av ett gammalt
rockband i huvudet. Omslaget till skivan är rött, texten är vit och
bandets namn har jag som 'på tungan'.

Grand Funk Railroad. De har ofta mycket solon på sina skivor.
Långa trumsolon exempelvis och just en sådan slinga har jag i
huvudet. Jag faller gärna in i rytmen då jag faller för att dansa.
Jag bara rör mig lite som vartefter.

Jag bara 'sätter igång' eller 'känner det ta emot'. Jag försöker
inte 'klämma mig själv likt en tub senap', utan att försöka göra
'mitt bästa' eller 'ta ut några extra krafter', bara är eller försöker
vara. 'Det blir nog bra med tiden'.

Det där sista, citatet, är något jag hört någonstans, ute i mera
verkligheten eller på teve, läst i någon bok. Det är en gammal
replik och för allt vad jag vet, kan det vara några tröstande ord
från ett sådant där 'förr'.



(Om bilden. Fem pennor på ett bord, som med någon fantasi
kommer en att tänka på formen av ett hus och i det huset,
som kan vara en 'skrivarstuga', sitter någon vid ett bord och nog
'bara är'. Lugnt och tyst, om en själv inte talar i telefon eller får
sin apparat att spela musik...)