Alla andra lever.
Jag står och tittar på.
Eller snarare ligger.
Och väntar.
På att snart.
Kanske även jag.
Blir en del av dem.
Imorgon.
Imorgon börjar jag min resa.
Att bli.
Den jag vill vara.
Men vill jag verkligen vara.
Som dem.
Eller vill jag vara något mer.
I mig själv.
Vill ju inte bli en främling för mig själv.
Som månen i min hand.
Vad nu det kan betyda.
Kanske jag sått ett frö.
Kanske börjar förändringen redan nu.
Medan magnolian så ljuvlig.
I sin vackra kokong.
Vecklar ut sina kronblad av snäckor.
Jag sluter ögonen.
Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Vill jag bli någon jag inte är?
Nej. Jag vill bara sträcka ut min hand.
Omfamna den osäkerhet jag kanske har.
Och säga det ordnar sig.
Och mitt inre barn kanske lyssnar på det.
Om hon inte är upptagen med att nyfiket
göra egna stigar och bryr sig inte om ifall
folk följer efter eller om det bara blir hennes resa.
Jag litar på henne. Lilltjejen
Hon är ju jag. Jag är ju hon.
Bara att hon är modigare än jag just nu.
Lilla Susanne. Även små steg leder mig fram.
Jag ska lyssna. Lyssna på min egna röst,
Godnatt allihop godnatt.
Det nya livet börjar nu.